Detta hördes från officiella partisidor och partiföreträdare från de rödgröna och oppositionen. Uttrycket har med andra ord blivit vedertaget, vilket borde påkalla en viss förvåning – det innebär nämligen att ett ogrundat antagande plötsligt har blivit en oemotsagd sanning.
Begreppet är från början förknippat med en amerikansk studie från 1987. Studien visade att arbetande amerikanska kvinnor inte hade nått de mest inflytelserika positionerna i näringslivet i samma utsträckning som män, och förklaringsmodellen för detta blev ett osynligt tak, som vore det av glas, som stoppade kvinnorna vid en viss punkt i hierarkin. Ett sådant abstrakt antagande är förstås retoriskt tacksamt, eftersom det varken behöver bevisas eller kan motbevisas.
Idén om glastaket riskerar dock att i praktiken upprätthållas av kvinnor själva. Till exempel proklamerade den tidigare liberala politikern Birgitta Ohlsson i en uppmärksammad text i Politico (30/11) att hon först nu äntligen kan säga till sin dotter att en kvinna kan bli statsminister i Sverige. Tron på glastaket innebär just att det skulle vara omöjligt för kvinnor att nå en viss position innan en annan kvinna har nått den positionen. Det hela motsäger med sig självt i en evig spiral, där man dessutom utmålar kvinnor som offer beroende av andra kvinnors bedrifter.
Begreppet är därmed i grunden kollektivistiskt, där kvinnans främsta tillhörighet och styrka tycks ligga i hennes kön. Detta medan det borde ligga den liberalt lagda nära att härleda detta främst till henne själv som individ, eller som de konservativa, till hennes omgivande gemenskaper. För de borgerliga partierna i synnerhet blir därför de krossade glastakens hurrarop en akrobatisk övning i hur man kan beklaga sig över samhället strukturer, samtidigt som man i allt annat menar att det är starka familjer eller flitiga individer som bygger desamma.
Lösningen på det hävdade glastaket är också alldeles för enkel och deterministisk. När den första kvinnan enligt teorin har krossat glastaket skulle det innebära att alla kvinnor som är lämpliga från och med den tidpunkten kommer att nå dit, eftersom det stora hindret är borta. Att allt är hopplöst och omöjligt innan glastaket krossats – och alla problem är borta därefter – låter snarare som hämtat ur en manual för en krånglande maskin än en process som involverar olika och ofullkomliga människor.
Glastaket är som kejsarens nya kläder. Alla talar med besatthet om hur förskräckligt detta ting är trots att de inte kan se det. De nickar jakande för att inte framstå som dumma. Till skillnad från kejsarens kläder riskerar dock den gemensamma lögnen om glastaket att bli självuppfyllande. Om det hålls för sant att ingen kvinna kan nå samhällets högsta positioner lär färre vara hågade att försöka. Då skapas ett mentalt glastak.