Det finns flera viktiga politikområden som behöver omdanas och anpassas till dagens villkor. Samma områden är ofta knutna till ideologi och därför svåra för partierna att enas kring, utan att viktiga prestigeförluster riskerar att göra väljarna missnöjda.
Vi har skatter, hyror, bostäder, strandskydd och arbetsrätt.
Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna lyckades hitta vägarna fram för kompromisser som skulle kunna hålla över val i de flesta av dessa frågor.
Då hände det osannolika att Moderaterna krokade arm med Vänsterpartiet för att fälla avtalet. Bara för att det var Centerpartiet som lyckats förhandla fram dem.
Moderaterna röstade ner en historisk uppgörelse om hyressättning i nyproduktion som skulle kunna vara nyckeln till att lösa upp den dysfunktionella hyresmarknaden.
Man satte stopp för ett nytt strandskydd som inte skulle räkna havet och små vattendrag mitt inne i skogen på samma sätt.
Det är helt sanslöst.
Det man inte lyckades stoppa var den reformerade arbetsrätten som genom en historisk uppgörelse mellan parterna skapade möjligheter för en lättnad för företag samtidigt som det gav arbetstagarna stora möjligheter till utbildning för att skapa större möjligheter till anställning i andra branscher i händelse av arbetsbrist.
Denna reform är dock i riskzonen nu eftersom regeringen inte sett till att det finns resurser för att genomföra den. Det vore ett gigantiskt misslyckande om parterna river upp denna uppgörelse för att staten inte uppfyller sin del av ansvaret.
Parterna satt som bekant och svettades fram avtalet under galgen, om de inte lyckades skulle politikerna lagstifta om ändringar. Rivs uppgörelsen upp tar vi många steg bakåt och förutsättningarna att få till något liknande igen får nog anses små om staten sviker.
Den så kallade las-överenskommelsen gjorde det lättare och billigare för arbetsgivare att säga upp anställda utifrån företagets behov. En försämring för de anställda som kompenserades med ett omställningsstudiestöd, något som bland annat ledde till att LO till slut svängde och sa ja till uppgörelsen.
Men problem har uppstått i och med långa köer hos CSN. Över 20 000 personer väntar på besked om de får stöd eller inte. Fack och arbetsgivare kräver därför mer pengar till det här i budgeten.
Det vore sannerligen välkommet om de tidigare borgerliga partierna som nu sitter i regering ägnade dessa frågor lite större engagemang istället för att bara koncentrera sig på att uppfylla Sverigedemokraternas politik.