Frågan om Vänsterpartiet och Centerpartiet kan sitta tillsammans i en S-ledd regering har rests nyligen. V kan tänka sig det, har V-ledaren Nooshi Dadgostar sagt i en intervju. C är dock ovilliga att sitta i samma regering som V.
L vill ha en borgerlig regering, vilket betyder en moderat statsminister. En sådan är tvungen att stödja sig på SD och förhandla om statsbudgetens innehåll med SD. Det senare vill inte L, i nuläget.
Blockpolitiken kan alltså ha återuppstått, fast i en ny variant gällande vilka partier som är i respektive block. Det som kallas blockpolitik dominerade på 1970-, 80- och 90-talen.
V, som förr hade förkortningen VPK, ingick i det socialistiska blocket med S. S dominerade det blocket med runt 45 procent av rösterna mot VPKs cirka fem procent. S regerade ensamma och hade stöd av VPK gällande nästan allt.
De borgerliga regerade ibland som majoritetsregeringar, 1976 till 1978 och 1979 till 1981. Ibland var den borgerliga regeringen i minoritet, men tolererades i riksdagen av ett eller några (borgerliga) partier till.
Regeringar som de S ledde samverkade med andra partier ibland trots blockpolitiken. På 70-talets mitt var det med C och L om den ekonomiska politiken.
Efter valet 1988 kom S-regeringen att göra upp med olika partier i olika frågor. VPK var för att en S-regering bildades och det gav den majoritet i riksdagen. Med nya partiet i riksdagen Miljöpartiet försökte S förhandla i början av 1990. Men det blev ingen uppgörelse. Det blev en regeringskris.
En ny S-regering tillträdde efter den. VPK var för det utöver S. MP och C lade ned sina röster, vilket innebar att de tolererade regeringen.
Med C hade S förhandlat fram ett tillfälligt sparande 1989 för att minska en ekonomisk överhettning. S-regeringen 1990 kom att besluta om en stor skattereform ihop med L (hette då Folkpartiet).
När S kom tillbaka till regeringsmakten 1994 gjorde partiet upp med V om ekonomisk politik och höjda skatter. Med C gjorde regeringen upp våren 1995 om en del nedskärningar och ekonomiska politiken för resten av mandatperioden.
S har alltså ibland regerat och gjort upp åt olika håll i olika frågor. För att kunna göra det måste dock partiet tolereras i omröstningen i riksdagen om statsminister, så att en majoritet röstar ja eller lägger ned sina röster.
Övriga partier, särskilt MP och C, är ovilliga att göra det likt de gjorde 1990. De vill vara med i regeringen, i MPs fall, eller ha ett omfattande avtal med regeringen, i Cs fall.
S kan därmed inte regera som partiet kunnat förr flera gånger utan måste binda sig för att ha med MP i regeringen och ha avtal med C. Om V insisterar på att vara med i regeringen för att inte rösta nej till en S-statsminister begränsas handlingsutrymmet för S än mer.
En ren S-regering skulle kunna ha budgetsamarbete med C, MP och V men göra upp om exempelvis migrationspolitiken med M. Men de förra partierna vill varken ha en regering med bara S eller att den träffar uppgörelser med andra partier på vissa områden, som med M om migrationen (om M kan tänka sig det).
Till slut kan S hamna i en situation där partiet inte kan regera på grund av de långtgående krav som C, MP och V har. C kanske då måste överväga att i stället tolerera en moderat statsminister, även om dennes regering kommer att budgetförhandla med SD.
På det ekonomiska området skulle i så fall en högerinriktad politik föras med skatter som sänks snarare än behålls på nuvarande nivå. Den offentliga välfärden får då svårt att få tillräckligt med resurser.