Ulf Kristerssons återkommande mantra mot regeringen är att den saknar majoritet i riksdagen. De gånger Kristersson varit med i en majoritet är när han krokat arm för att stödja Vänsterpartiets förslag, alla gånger han försökt få majoritet för att byta ut den regering han anser vara så dålig och sakna stöd, har han misslyckats.
Så även i går – som en final på en i mångt och mycket olidlig mandatperiod – led Kristersson ännu ett nederlag när pensionsförslaget – som skulle ge rik som fattig pensionär lika mycket mer i pension under en begränsad period – röstades ner med en enda rösts marginal.
Istället fick vi en höjning av pensionerna för dem med allra lägst pension, dessutom i en modell som inte stör grunden i pensionssystemet och som därmed är bestående.
Men jag håller med alla politiker som säger att så här kan vi inte ha det.
Med det menar jag att använda vår högsta beslutande församling som en populistisk arena där sakpolitik får stå tillbaka för politiskt spel. Och ja, jag tittar på alla partier.
Vi kan inte heller ha det så att vissa påståenden får återkomma år efter år utan att nån, ja, jag tittar på min egen yrkeskår, sätter ner foten och granskar talepunkterna.
Välfärden kan inte få både mer och mindre pengar samtidigt. Det är en omöjlighet hur man än räknar. Även om politikerna använder olika metoder för att få fram det resultat man vill ha, måste medierna orka med att använda samma måttstock för att jämföra partiernas påståendet på ett relevant sätt.
Det gäller framför allt jobbskatteavdragen. Gav de mer eller mindre pengar till välfärden?
Lokalt på Gotland har vi ett synnerligen aktuellt parallellfall där politikerna i senaste fullmäktige å ena sidan påstod att nämnderna fått mindre budgetramar (besparingar) och å den andra att verksamheterna tillförts mer pengar.
Båda påståendena kan inte vara sanna och det ska inte vara upp till medborgarna att gissa vem som har rätt.
De lokala partiernas valprogram presenteras nu ett efter ett utan någon större uppmärksamhet. Vissa gör ingen sak av det alls utan lägger ut på hemsidan och hoppas att folk ska hitta dit. Andra kallar till presskonferens och presenterar ett 146-sidigt program.
Ännu finns få konkreta vallöften. Det är mer enskilda ledamöter som lovat saker: Håkan Ericsson (S) har lovat 30 nya tjänster till de särskilda boendena i Hemse.
SD:s kandidat Irene Magnusson rasar i ett inlägg på Facebook över socialnämnden, där hon själv nyligen ingår som ledamot, och kallar äldreomsorgen för "en skamlös maktapparat". Hon lovar högre löner och bättre villkor samt att inga dietister ska vara med och bestämma om de äldres mat på särskilda boenden.
Eftersom gruppledaren Lars Engelbrektsson gillat inläggen får man anta att det är SD:s linje som talar. Vi noterar och minns.
Vad Centerpartiet och Moderaterna vill göra för Gotland de kommande fyra åren är några av beskeden vi ännu väntar på. När nu regionpolitiken tar sommarlov kan man anta att de regionbärande partierna får bättre tid att jobba med dialogen inför valet.
Det behövs onekligen lite mer aktivitet för att balansera eländesbeskrivningarna från vänsterhållet.