Sveriges agerande beskrivs fortfarande som senfärdigt och vi sticker ut i en internationell jämförelse då de åtgärder som vidtogs här byggde mer på frivillighet och personligt ansvar, än på ingripande åtgärder.
Men kommissionen är noga med att påpeka att det inte innebär att regering eller myndigheter gjort fel. Kommissionen vill först veta vad regering och myndigheter visste, vad de skulle kunna gjort i stället och vad det i så fall fått för konsekvenser innan man belägger någon med ansvar.
Kommissionen konstatera återigen att den svenska pandemiberedskapen var undermålig och att smittskyddslagstiftningen var och är otillräcklig.
Det svenska sättet att organisera det offentliga med en stat, flera myndigheter, 21 regioner och 290 kommuner underlättade inte hur ansvaret skulle fördelas för de brister som fanns. Kommuner och regioner hade fullt ansvar för skyddsutrustningslager och regionerna ansvaret för smittspårning, men det fanns inte en beredskap för en pandemi i den omfattning som nu drabbade landet.
Om regelverk beredskap och smittskyddslagstiftning var undermålig ser coronakommissionen med helt andra ögon på sjukvården. I utlåtandet skriver man: ”Hälso- och sjukvården har med kort varsel kunnat ställa om och skala upp vården av sjuka i covid-19. Det är i stor utsträckning personalens förtjänst.”
Men kommissionen levererar också några nya upptäckter. De är nu säkra på att smittan togs in i landet från sportlovsfirare som kom hem från Italien och Österrike. Kommissionen har också upptäckt att smittspridningen var betydligt högre än vi tidigare haft kunskap om redan i början av mars.
Nu är man också säker på att det är den stora samhällsspridningen som ligger bakom smittspridningen på våra äldreboenden. Kommissionen är nu tydlig med att smittan togs in via personal och inte i så hög utsträckning genom anhöriga. I sitt första betänkande var kommissionen tydlig med att kommunerna lämnats helt ensamma i sina försök att skydda de äldre då ansvariga myndigheter inte hade kunskap om äldreomsorgens organisation.
Kommissionen är mycket försiktig med att lägga ansvar på någon, men SKR får svidande kritik för att de valde att tvista om pengar och ansvar för provtagning trots att regeringen varit tydlig med att ersättning skulle utgå. SKR:s hållning bromsade upptrappningen av provtagningen och kommissionen betraktar det hela som ett haveri.
När kommissionen tittar framåt är det en sak som jag tycker sticker ut. Det är de krav som levereras för att sjukvården ska kunna anpassas till nästa kris. Kommissionen skriver: ”Pandemin har på ett tydligt sätt visat att personalförsörjningen i vården saknar marginaler. Kommissionen anser att bemanningsfrågor måste ingå i sjukvårdens beredskapsplanering. En första åtgärd för att råda bot på den brist som rådde redan före pandemin måste vara att regioner och kommuner ger hälso- och sjukvårdens personal sådana arbetsvillkor att de väljer att stanna och utvecklas i yrket.”
Medan kommissionen är tydlig med att de måste ha mer på fötterna innan de kan peka ut var ansvaret för de olika delarna av pandemihanteringen ligger, begränsas inte högeroppositionen av en sådan sak som brist på fakta. De går ”all in” och skyller allt på regeringen. Jag citerar återigen satirikern Kent Wisti och ber om ursäkt för eventuell upprepning. ”Det gäller att tycka mycket och snabbt som fan innan fakta kommer på bordet. Sedan kan det vara för sent.”
För även om högeroppositionen lägger all skuld på regeringen återstår den stora frågan. Kunde regering och myndigheter gjort annorlunda med den lagstiftning och den fakta man hade och vad hade det i så fall fått för verkan. Den frågan får vi svar på när kommissionens slutbetänkande kommer den 25 februari.