Det borde vara en väckarklocka för både högskolor och politiker. Vem vill ta högskolepoäng för jobb i offentlig sektor när det i slutändan blir en förlustaffär?
Kvinnodominerade yrken i välfärden är, inte helt överraskande, bland de yrken där högskolestudier ger sämst utväxling. För att råda bot på detta nämner Saco, förutom behov av höjda löner, ett längre arbetsliv och kortare studietid.
Just frågan om studietid är särskilt intressant. Svenska studenter är experter på att, under illusionen om att det är ”gratis”, harva runt på högskolan. Vi toppar OECD bland de länder som har högst examensålder, i snitt 28 år, att jämföra med Storbritanniens 23 år.
Och vad har studenterna för incitament att bli klara? Efter examen väntar höga marginalskatter och en ofta obefintlig lönetrappa. En eftergymnasial utbildning ger i snitt 17 procent högre lön än enbart grundskoleutbildning. I OECD är motsvarande siffra 57 procent. Det säger något om hur lågt högre utbildning värderas i Sverige.
Utbildningarna är därtill sällan särskilt krävande. När Stephen Hwang, professor emeritus i fysik och före detta rektor vid Högskolan i Halmstad, undersökte saken fann han att svenska studenter har minst lärarledd tid i Europa –fem timmar mindre i veckan än genomsnittet.
Det duger inte. Universitetskanslersämbetets årsrapport visar att skattebetalarna numera lägger drygt 90 miljarder kronor per år på högskoleutbildning och forskning. Högskolornas ersättning baseras i sin tur på antal helårsstudenter och antal examinerade. För att få ekonomin att gå ihop behöver de ha ett stabilt in- och utflöde av studenter.
Det är alltså kvantitet, inte kvalitet, som ger klirr i kassan. En intressant iakttagelse från årsrapporten är också den internationella jämförelsen, som visar att en genomsnittlig brittisk utbildning kostar dubbelt så mycket som en svensk. Samtidigt är kvaliteten där så hög att även den som läst litteraturvetenskap med enkelhet landar ett toppjobb.
Kanske är det dags att blicka ut i världen och inse att Sverige inte har det bästa systemet? Det vore onekligen intressant att se vad som händer om utbildningarna var avgiftsbelagda. Gärna med möjlighet till förmånliga lån, och skattelättnader för tidigare studenter. När utbildningen inte längre upplevs som ”gratis” måste både studenter och högskolor skärpa sig. Och arbetsgivare, som får börja betala i paritet med vad en högutbildad student är värd.
Andra, inte lika drastiska reformer, skulle vara att höja antagningskraven så att de som går utbildningarna faktiskt har förutsättningar att klara dem. Korta ner program som inte motsvarar heltidsstudier och reformera ersättningssystemet så att det främjar kvalitet, gärna med krav på mer lärarledd tid.