Vart än länsrådet Anneli Bergholm Söder tar vägen så kallas inte platsen elefantkyrkogård. Men nog är det något elefantaktigt över utmarschen, när den sker från en dag till en annan. Sådär som Stockholmshövdingen Anna Kinberg Batras sorti ungefär. Hon skulle inte avgå. Hon skulle stanna, trots kritiken mot kompisrekryteringar, sade hon. Men regeringen tappade orken för henne, eller förtroendet som det heter, och det blev omöjligt för henne att sitta kvar som landshövding.
När det stormade som mest om länsrådet Anneli Bergholm Söders ”förminskande ledarstil”, tystnadskulturen som rådde och rädslan för repressalier, så lät det deppigt på Gotlands länsstyrelse. P4 Gotlands reporter Anna Jutehammar frågade i april länsrådet om hon kunde sitta kvar efter den arbetsmiljöundersökning som visat att var tionde anställd på länsstyrelsen känt sig utsatt för kränkande särbehandling.
Det bedömde hon att hon kunde. Trots vittnesmålen om utfrysningar, utskällningar och vuxenmobbning – liknande den på en skolgård. Personal tog till orda genom sina fackliga företrädare att de känt sig nedtryckta i skorna av sin chef.
– Jag har aldrig upplevt något i närheten av det här tidigare, sade huvudskyddsombudet Lena Lavergren då.
Det är så hisnande sorgligt. För alla. 10 procent, eller 13 personer av 132 som deltog i medarbetarundersökningen i våras uppgav att de personligen känt sig utsatta internt i sitt arbete.
– Det ska inte vara någon, sade landshövdingen bedrövat. Men förtroende hade han ändå för länsrådet.
På onsdagseftermiddagen aviserade länsstyrelsen att länsrådet Anneli Bergholm Söder slutar och, redan från och med dagen därpå, den 10 oktober börjar ”arbeta heltid med nationella länsstyrelseprojekt”.
Nu är vi i den fasen att vi på utsidan inte riktigt vet vad som ligger bakom det plötsliga arbetsbytet. Omplaceringen av Anneli Bergholm Söder presenterades som att hon ”erbjudits och tackat ja till ett nationellt uppdrag".
Det känns svårt att tro på landshövdingens sammanbitna ord att det nya uppdraget inte skulle ha något att göra med den återkommande kritiken. Anders Flankings kommentar i radion till omplaceringen löd:
– Vi sparkar ingen här.
Jo, men det verkar det väl som? Men inte ut, utan uppåt. Det talas om en "överenskommelse" som alla verkar nöjda med. Nu går Anneli Bergholm Söder från att vara länsråd på Gotland. En länsstyrelse. Till att "samordna 13 förvaltningsobjekt tillsammans med 21 länsstyrelser". Radions reporter Anna Jutehammar, som granskat och synat länsrådet ingående i sömmarna, ställde frågor om det nya uppdraget när Bergholm Söder bara hade timmar kvar som länsråd. Varför har du fått det här uppdraget?
– Jag antar att det är för att jag är så himla bra, sade Anneli Bergholm Söder.
Min mormor skulle ha sagt "sänk näbben". Kaxig svansföring, men noll respekt för dem som känt sig kränkta och vars kritik hon sade att hon tog till sig.
Sin länsrådslön på 90 000 kronor i månaden behåller hon. Det är brukligt. Vi får lita på att hon gör skäl för den; att det finns faktiska arbetsuppgifter, inte påhittade för att hålla henne sysselsatt.
Det går att bli topp tunnor rasande över en ordning där höga löner först försvaras och förklaras med att det rör sig om osäkra anställningar; man kan få sluta "på dagen". Men när "sluta-dagen" kommer, om så efter egna klavertramp, så försvinner inte lönen i första taget. Det höga fallet inte alls ekonomiskt plågsamt. Mer som en lottvinst. Plötsligt händer det. För Anna Kinberg Batra drygt 100 000 i månaden i fem år.