Först från och med i dag börjar man tjäna pengar åt sig själv. Att över halva året måste passera innan man får behålla sina egna pengar säger en del om hur mycket skatt som tas ut. Majoriteten av vårt arbete går alltså till det offentliga, vilket är helt orimligt. Skattefridagen erbjuder därför ett utmärkt tillfälle att fundera över Gotlands höga skattesatser, och om pengarna används till rätt saker.
Skattefridagen är den dag på året då en person med genomsnittlig inkomst har tjänat ihop tillräckligt mycket pengar för att betala hela årets skatter. Datumet varierar över landet beroende på hur hög kommunalskatten är.
På Gotland ligger den på 33,60 kronor per intjänad hundralapp. Som jämförelse betalar stockholmare 29,82 kronor i skatt, vilket gör att Stockholms skattefridag inföll redan den 15 juli. Men gotlänningar måste alltså jobba fem dagar mer än stockholmare innan de själva får bestämma vad deras pengar ska gå till.
Har vi då med ett skattetryck på över 50 procent anledning att vara nöjda med hur skattepengarna används? Om fler uppmärksammade hur mycket skatt vi faktiskt betalar skulle trycket på att granska vart pengarna går med all sannolikhet vara större.
Skatt ska gå till offentliga kärnfunktioner som vård, försvar och skola. Men år 2018 åkte Gotlands regionstyrelseordförande Meit Fohlin (S) till filmfestivalen i Cannes och lät folket betala. Själv motiverade hon resan med att "det är viktigt att synas i internationella sammanhang", men av de bilder som resesällskapet själva lade upp i sociala medier tycktes det hela mest ha handlat om en nöjesresa med kompismingel, vin och skaldjur. Vad gotlänningarna själva fick ut av detta är högst oklart, eftersom Fohlin inte hade något att rapportera från resan.
Men slöseri handlar inte bara om politiker som låter skattebetalarna bekosta sina lyxresor. Det är minst lika viktigt att offentlig verksamhet bedrivs kostnadseffektivt och med respekt för gotlänningarnas nedlagda arbete och behov, så att välfärden håller hög kvalitet och till en så låg kostnad som möjligt. Här har Gotland tyvärr en hel del att jobba med.
Ta bara Regionens katastrofala bussupphandling. I en insändare berättar signaturen Yrsa om en bussresa som nyligen gick snett. I Etelhem blev motorn så överhettad att bussen fick motorstopp och en annan, lika gammal, buss fick skickas från Visby för att hämta upp passagerarna. Väntan gjorde att någon hann somna i gräset. Med en av Sveriges högsta skattesatser ska man kunna förvänta sig mer än så.
Varenda barnunge begriper hur viktigt det är att kollektivtrafiken fungerar. Om bussarna inte går att lita på tvingas ö-borna bli bilberoende, vilket Socialdemokraterna och Miljöpartiet gärna beskattar särskilt hårt.
Folk måste helt enkelt ha bil, och får sedan lida surt för det i form av höga skatter. Med de skatter gotlänningar redan betalar ska det gå att åka hela vägen hem kommunalt, och med tätare turer i busstrafiken. Då skulle folks ekonomi kraftigt förbättras och Gotland bli en än mer attraktiv region att bo i.
I genomsnitt betalar svensken i runda slängar sju miljoner kronor i skatt under sin livstid. Lejonparten är rundgång som man själv får tillbaka, ofta redan samma år. Men innan man får tillbaka sina pengar har de passerat politiker som bestämt hur de ska användas, exempelvis på nöjesresor till Cannes.
Om man som medborgare sedan har svårt att få ekonomin att gå ihop får man snällt be det offentliga att få tillbaka sina pengar i form av bidrag som kan heta tjusiga saker som äldreförsörjningsstöd, bostadstillägg eller ekonomiskt bistånd. Men på ren svenska är det allmosor, som man får ansöka om trots att det var ens egna pengar från början.
Välfärdens kärna behövs, men varje skattekrona måste behandlas med yttersta respekt och inte slösas på fluff. Politiker som tycker att skatten ska vara hög säger egentligen att de själva anser sig bättre lämpade än medborgarna att avgöra vart pengarna ska gå, vilket är galet. För pengarna tillhör inte först staten, utan dem som har jobbat ihop dem. Det är där som värdet har skapats.
I Sverige ska man kunna försörja sig på eget arbete, utan att behöva be om att få tillbaka sina pengar från det offentliga. Därför får skattepengar inte slösas bort på grund av dåliga beslut, felaktiga analyser, slarv, slöseri, inkompetens eller ren korruption. Det är särskilt viktigt att komma ihåg i coronatider.