Rankningen är verkligen inte invändningsfri. På platserna tre till fem kom El Salvador, Jamaica och Honduras. Och Forbes framhåller självmant faktorer som kan göra rankingen ovederhäftig, för att inte säga felaktig. Sverige har visserligen, enligt Forbes, den värsta rapporterade våldtäktsstatistiken i Europa. Men rankingen tar inte hänsyn till exempelvis anmälningsbenägenhet eller skillnader mellan länderna i vad som definieras som våldtäkt. Det är anledningen till att man kan publicera en ranking där Sverige (tvåa), Australien (11), Storbritannien (12), Norge (13) och Nya Zeeland (15) samexisterar med länder där alla typer av resenärer rimligen löper betydligt större risker.
Svenska politiker, i synnerhet från regeringspartiet, har en tendens att genast oroa sig för Sverigebilden och hur denna kan läggas tillrätta. Ibland är det dessa försök som har varit ovederhäftiga. Som för några år sedan då dåvarande arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S) framträdde i brittiska BBC för att påtala att sexualbrott inte alls blivit vanligare i Sverige. Tyvärr hade hon fel.
Inga är så angelägna att ha inflytande över utlandets uppfattningar som despotiska regimer. Sverige, som till den övervägande delen har ett gott rykte utomlands, borde ha självförtroendet att fokusera på vad vi själva upplever som problem vi har. Och då kan för all del även ovederhäftiga rankingar med konstiga resultat vara till hjälp. Sin Sverigebild får de utrikiska skaffa sig på egen hand. Det gör de ändå.
Forbes ranking av vilka länder som är farligast för kvinnliga resenärer kan påverka Sverigebilden. Den kan också, på goda grunder, skada anseendet för Forbes. Men samtidigt säger rankingen något om ett problem Sverige faktiskt har. Sexualbrotten har ökat och trotsar en trend som tidigare var nedåtgående både i Sverige och övriga Europa. Även utvecklingen av den organiserade brottsligheten och det dödliga våld som förknippas med den är djupt oroande.
Detta är mycket värre problem än eventuella effekter på Sveriges image utomland och det är vår egen verklighet vi verkligen borde bekymra oss om. Statens motreaktion mot brottslighetens utveckling har hittills varit helt otillräcklig. Har inte en ovilja att se en utveckling som strider mot den omhuldade Sverigebilden bidragit till detta?