Tomträtten infördes 1907 som ett sätt att subventionera bostäder och underlätta för många att bygga ett eget hem. Istället för att man skulle behöva skaffa fram pengarna för att köpa marken så skulle man mot en årlig avgift få använda marken som om man ägde den. Med tiden har tomträtten utvecklats till ett omak och en källa till konflikter. Tomträtt är en försvårande omständighet för säljaren och för köparen när ett hem eller en sommarstuga med tomträtt ska byta ägare. Äganderätt är att föredra om man vill få ut ett bra pris eller om man vill ha en problemfri förhandling om lån med banken. Tomträtt innebär en osäkerhet, eftersom arrendet kan höjas. Och om denna höjning är stor och framkallar en motreaktion kan frågan behöva avgöras i domstol.
Det är inte så konstigt om allt fler väljer att köpa loss sina tomträtter. Man slipper oroa sig över framtida höjningar av avgälden och en eventuell framtida försäljning blir enklare och antagligen också mera lönsam. Men hur ska man sätta priset? Ska det vara marknadspris? Men vad är marknadspriset på en marknad där det bara finns en möjlig köpare, nämligen tomträttsinnehavaren som äger huset som står på fastigheten?
Det är också en moralisk fråga. Hur mycket kan exempelvis en kommun som säljer en tomträtt klämma ut av den köpare som betalat arrende för tomten, ibland under lång tid? Ska kommunen utnyttja situationen till max, för att värna skattebetalarnas intressen, eller ska man värna även tomträttsarrendatorerna och ta ut ett lägre och kanske efter omständigheterna rimligare pris?
GA skrev i går om två grannar på Tallunden i Visby, som behandlats väldigt olika efter att Regionen bytt principer för hur tomträtter ska säljas. Tomterna är likvärdiga. Men den ene betalade för två år sedan 476 000 för 152 kvadratmeter tomt. Nu när den andre vill köpa sin tomt fri är prislappen 300 000 kronor högre. Och kvadratmeterpriset, enligt köparens uppgift, är fyra gånger så högt som för somliga tomter på det nyligen exploaterade A7-området, nära centrala Visby.
Dessutom har han inom parentes betalat cirka 2000 kronor i arrende per månad under de två åren. Det är cirka 50 000 ytterligare till Regionen. Att hyra ut tomträtter tycks ha blivit en god affär med åren. Och om några år kan arrendet, som "uppdateras" var tionde år, höjas igen.
Hur ska den tomträttsinnehavare som sitter i rävsaxen agera? Ska han följa mäklarens uppmaning och sälja och flytta innan nästa arrendehöjning hinner bli en obehaglig överraskning? Eller ska han bita i det sura äpplet, betala det nyligen kraftigt höjda friköptspriset och hoppas på att det betalar sig när det är dags att sälja och flytta? Eller sitta still i båten, hålla god min och fortsätta att betala ett arrende som snart kan höjas igen?
Ja, jag vågar då inte ge något råd.
Men vad Regionens agerande beträffar så måste jag ju konstatera att man öppnar för missnöje och att medborgare ska känna sig lurade när man snabbt och utan förvarning ändrar principerna för friköp så att priset över en natt kan öka med cirka 60 procent. Om denna förändring åtminstone hade genomförts mera gradvis i en process där allmänheten hade hållits informerad så hade det uppfattats som mer juste mot de tomträttsinnehavare som funderat på att friköpa sina tomter.
Tekniska nämndens ordförande Karl-Johan Boberg höll i går i GA med om att Regionen borde ha informerat om prishöjningen i förväg. Han tycks även tycka att det finns skäl att resonera om de nya priserna är rimliga. Ja, han tcysk överhuvudtaget skeptisk till tomträtten som företeelse:
– Regionen borde inte ha så många tomträtter.
Men när han sätter frågetecken för dagens priser så ökar det ju inte precis tomträttsinnehavarnas lust att betala dem. Om till och med tekniska nämndens ordförande tycker att priserna är ohemula kan det ju vara läge att vänta och hoppas på nya politiska beslut.
Om Regionen vill minska antalet tomträtter är det verkligen läge för en ny diskussion och ett nytt beslut om vilka principer som ska råda vid dessa försäljningar.