Den som rör sig genom Visbys innerstad under lågsäsong kan tro det är mitt i natten, även när klockan inte är speciellt mycket. Det är väldigt, väldigt många svarta fönster. Ingen är hemma, eftersom husen inte är hem. Ägarna bedriver sina liv någon annanstans.
Det gotländska magasinet Horisonts kartläggning var därför inte så överraskande. Allt lägre andel bostäder i innerstaden ägs av gotlänningar som är skrivna på adressen. För femtio år sidan ägdes mer än sex av tio av fastigheterna av gotlänningar som bodde där permanent. Detta gäller nu bara i ungefär tre fall av tio.
Är det ett problem om innerstaden alltmer blir en välskött spökstad under lågsäsong? Definitivt. En tom stad är inte en levande stad. Den blir en pittoresk och skyddad semesterby. Till slut riskerar vi att alltfler även av verksamheterna i innerstaden också blir alltmer säsongsbetonade. Än så länge är det, med tanke på Visbys begränsade folkmängd, en förvånansvärt hög andel av exempelvis restaurangerna som har öppet även långt från högsäsongen. Men ju mer det vintertida lokala befolkningsunderlaget eroderas...
Alla fastigheter har inte blivit fritidsbostäder. Många ägs numera av bostadsrättsföreningar. De är mer svårbedömda. Somliga medlemmar bor där permanent. Andra inte. Andra lokaler som tidigare fungerat som bostäder eller butiker har blivit exempelvis restauranger eller hotell.
Detta finner jag dock inte lika problematiskt som fritidsboendet. Både restauranger och hotell kan bidra till innerstadens folkliv, även om hotellens bokningsgrad sjunker utanför högsäsong, så innehåller de fortfarande fler människor än noll. En tom och mörk fritidsbostad innehåller inga som rör sig på gatorna, går på biograf, fikar, äter på restaurang, handlar i butik eller går på evenemang.
Miljöpartiet har föreslagit att fastigheter på Gotland ska åläggas boplikt. Icke bofasta ska helt enkelt inte tillåtas köpa. Det bedömer jag som varken juridiskt möjligt eller önskvärt. Så godtyckliga begränsningar kan liknas vid konfiskation och det vore ett övergrepp på dagens fastighetsägare.
Men det är definitivt ett problem om gotlänningarna känner sig alltmer alienerade i en del av sin egen stad, som i allt högre grad är obefolkad av bostadsinnehavare som inte är där.
Regionen har all anledning att fundera över hur man kan underlätta vardagen i innerstaden för permanent bosatta och för näringsliv som bidrar till att göra innerstaden till något mer än en sevärdhet med tillfälligt besökande statister.