Den här gången handlar det om Bachelorette där tjugo män dejtar en och samma tjej. Allt i hopp om att hitta kärleken.
Det är vanligtvis ett underhållande program, då drama ofta uppstår mellan deltagarna. Men den äckliga mansgrisiga kvinnosynen hade nog många kunnat leva utan. Och får en att fundera hur många årtionden till ska vi behöva stå ut med att höra sådana kommentarer från män.
I första avsnittet av Bachelorette är männen charmiga när de först träffar Sonja. Någon rider in på en häst, andra har med sig poesi, musik eller blommor för att göra ett gott första intryck. De kallar henne för gudinna och verkar hur charmiga som helst. De flesta välutbildade och stadiga i livet med bra jobb.
Man tänker vilket bra jobb de gjort med att hitta fina killar till programmet och till Sonja. Den känslan blir dock inte långvarig. Några av killarna får i uppdrag att göra en dragshow. Alla förutom en, som åker hem, godtar utmaningen och tar den på allvar. Men de killar som ska titta på showen gör narr av sig själva med sina kvinnofientliga kommentarer. De sexualiserar och objektifierar inte bara killarna i drag, utan även kvinnor som jobbar i produktionen då de tror att kamerorna är avstängda.
Ännu en gång ser vi ett exempel på deltagare i reality-program som har unkna värderingar. Och det är tröttsamt att behöva se män sitta och göra TV-underhållning på kvinnors bekostnad, särskilt då det verkligen inte är första gången.
Men vad finns det att göra? Sålla bort män som har dessa värderingar i större utsträckning? Hade det verkligen gjort någon skillnad då det är så här verkligheten ser ut? Deltagarna speglar bara samhället.
Det allra värsta är hur de andra femton killarna som sitter runtom antingen skrattar med eller håller tyst. Inte en enda snubbe säger ifrån. De upprätthåller machokulturen. Trots att det visas för hela svenska folket.
Då vågar man inte ens tänka på vad som sägs mellan män bakom stängda dörrar. Metoo-rörelsen skulle ju vara något slags uppvaknande, en digital revolution av ett slag, en lärdom i hur man behandlar kvinnor med respekt, men trots detta så lever sexismen kvar på allra bästa sändningstid.
Hur många fler revolutioner krävs det innan vi slipper höra kommentarer om våra kroppar?
Sedan blir samhället chockerade då kvinnor väljer att leva ensamma i större utsträckning än för fyrtio år sedan. I flera länder har feministiska rörelser det som mantra – man vill varken leva med en man eller ha barn med en.
Och det är lätt att förstå varför, när till och med i ett program där männen är där för att hitta sann kärlek – där de låtsas vara hur trevliga och charmiga som helst – ser man kvinnor som inget annat än objekt.
Besvikelsen är total och kampen är inte bara ensam, utan den börjar också bli tröttsam. Hur ska man orka kämpa för kvinnors rättigheter då man inte lyckas få med sig den manliga populationen?
Ska vi någonsin uppnå ett jämställt samhälle måste männen börja engagera sig, säga ifrån. Vi vet att de kan – vi ser det i andra sammanhang jämt.
Det är hög tid att börja engagera sig i kvinnors rättigheter och mot sexism.