Det är nog många som har små rosa fluffiga drömmar om att bli ekonomiskt oberoende, för hur kommer det sig annars att spel och dobbel är så populärt.
Ibland drömmer även jag om den där stora vinsten som skulle göra mig ekonomiskt oberoende.
Tänka att slippa fundera över pengar och bara kunna köpa det man vill ha. Att inte behöva bekymra sig för inflation eller ekonomiska kriser av annat slag. Att alltid ha råd med mat på bordet, tak över huvudet och dessutom både mat och tak med guldkant.
När tankarna om vinsten blir mer realistiska funderar jag på hur mycket pengar det behövs för att bli hyfsat oberoende. Vilken summa skulle kunna räcka?
Hur stor vinst skulle behövas för att först kunna köpa, typ ny bil och en lagom bra bostad för att sedan kunna ge en avkastning på säg 50 000 i månaden efter skatt att leva på livet ut. Månadsinkomsten ska även säkras framöver så värdet består men summan ökar utifrån exempelvis inflation.
När tankarna sedan får flyga vidare obehindrat ser jag att samhället också skulle behöva hitta en långsiktig ekonomisk lösning för sina viktiga verksamheter.
Nu i krisens dagar ser vi hur välfärden står inför ett stålbad. Pengarna räcker inte till och många verksamheter kommer få göra besparingar som i slutändan kommer att drabba någon elev, omsorgstagare eller patient.
Och hur mycket pengar finns det till Gotlandstrafiken i den nya upphandlingen, och kommande, nu när vi står mitt i en ekonomisk kris. Tänk om vi kunde lösa den frågan en gång för alla.
Hur mycket skulle behövas för att säkra Gotlandstrafiken eller svensk välfärd?
För ett tag sedan skrev jag i en ledare att ekonomin för Gotlandstrafiken kunde lösas genom att staten avsätter en tillräckligt stor summa i exempelvis en stiftelse som får som enda uppgift att säkra färjetrafiken mellan Gotland och fastlandet.
Utan att ha tänkt klart eller undersökt det hela tror jag att detta kunna lösa många problem. Bland annat skulle kostnaderna för Gotlandstrafiken inte belasta statsbudgeten och därmed konkurrera med andra viktiga verksamheter vid varje ny upphandling.
Det är ju ett liknande sätt man löst Ölands förbindelse med fastlandet. Pengar som låsts till infrastruktur genom en investering i Ölandsbron. En permanent, eller i alla fall mycket långsiktig, lösning där staten slipper ständiga upphandlingar eller blir tvingade till en lösning som bygger på marknadens välvilja. Nu sitter visserligen staten fast i ett underhållsansvar, så lösningen är bara halvdan när det gäller finansieringen, vilket skapar en osäkerhet kring livslängden på lösningen. Men tidsperspektivet, som lösningen Ölandsbron innebär, är betydligt längre än de tider som staten upphandlar Gotlandstrafiken.
När det gäller en långsiktigt hållbar finansiering av välfärden blir det nog svårare då kostnaderna är så mycket högre än investeringen i Ölandsbron eller vad Gotlandstrafiken kostar.
Inte ens spel och dobbel som har de största chanserna för sina spelare att bli ekonomiskt oberoende har inkomster som skulle kunna ge en majoritet av spelarna stora vinster.
Samma situation befinner sig staten i, och en långsiktigt engångsinbetalning som skulle garantera en långsiktigt bra välfärd skulle bli astronomisk.
Men drömmen om ekonomiskt oberoende lever kvar precis som drömmen om att viktiga funktioner kunde finansieras för alltid.