För några dagar sedan reste Ulf Kristersson till Turkiet för att samtala med Erdoğan om hur Sverige går vidare med sin Nato-ansökan. Turkiet anser att man tagit nödvändiga steg för att kunna bli medlemmar i Nato, men att man har en bit kvar.
Att förhandla med Erdoğan är riskabelt. Och det kräver en ryggrad. Värderingslöst ledarskap kommer inte fungera i sådana diskussioner. Sveriges nya statsminister verkar dock lite väl benägen att möta diktatorns krav på Sverige och har inte visat på ett starkt ledarskap och en lojalitet gentemot mänskliga rättigheter.
Vi kan helt enkelt inte lita på Ulf Kristersson då han förhandlar med Erdoğan.
Redan under den tidigare mandatperioden så var beslutet om en Nato-ansökan ifrågasatt. Kraven som ställdes på Sverige och Finland för att få gå med kunde ses som ohållbara och orimliga. Att lämna ut kurder till Turkiet, för att de anses vara terrorister är ett av de mest kritiserade kraven från Erdoğan. Och ännu värre att Sverige går med på det. De oklara grunderna som låg till grund för detta och faktumet att Turkiet är en diktatur var inte heller särskilt betryggande.
Sedan har vi vapenexporten. Kan anses värderingslöst och skamligt, men tyvärr inte något nytt för oss som land. Vapenexporten till Saudiarabien är minst lika illa, så av de krav som Turkiet ställt på Sverige är kravet om vapenexport till Turkiet kanske ett av de mildare.
Det andra är kraven att terroriststämpla organisationerna YPG och PYD som är aktiva, även i Sverige. Det är organisationer som Sverige tidigare har stöttat, men som Kristersson nu vill få ihopklumpade med tidigare terroriststämplade PKK, trots att organisationerna menar att man inte samarbetar.
Regeringen vill dessutom göra en grundlagsändring som direkt skulle inskränka på föreningsfriheten för personer som terroriststämplas. Allt för att ta kraftigare tag mot terrorism i Sverige, vilket också Turkiet kräver av Sverige. Vems definition som gäller är dock oklar. Kommer Erdoğans definition gälla börja gälla även där så är det oskyldiga kurder i Sverige som kommer drabbas.
Frågan är dock – hur mycket vill vi som land ändra oss och forma oss efter en diktator för ett Nato-medlemskap? Är det inte dags att visa vart skåpet ska stå och säga ifrån? Det finns ingenting som inte säger att Turkiet kommer ställa fler krav och märker man att Sverige tillåter sig styras blir vi lätt Turkiets marionettdocka i ett spel som egentligen handlar om att hämma kurders rättigheter.
Erdoğan behöver dessutom visa sig tuff inför det kommande presidentvalet. Genom att agera mobbare på skolgården. Och Kristersson agerar toffel. Allting för att på lång sikt få vara en i gänget. I sitt tal pratade Kristersson om hur vi kan jobba närmare Turkiet. Hur hans regering beslutet att bidra till Natos fond mot terrorism och hur han vill lugna alla turkar. Att Sverige kommer att leva upp till de skyldigheter man har i att motverka terroristhotet. Det hela låter som ett desperat försök till att bli omtyckt av Erdoğan.
Tycka vad man vill om Magdalena Andersson, men hon vågade åtminstone säga ifrån där skon klämde alldeles för hårt. Hon satte tydligt ner foten då Erdoğan krävde för mycket. Något som inte Kristersson tycks göra. Frågan är om det är särskilt förvånande. Tittar man tillbaka till valet så är det tydligt att Kristersson gör allt för att få vara en i gänget. Nu gör han det inför hela världen att se och viker sig för diktaturer.