Att samhället eller staten eller hur vi nu benämner det gemensamma har ett särskilt ansvar för de svagaste är nog de flesta överens om, även om jag tvivlar på vissa politikers syn på detta.
Men hur ska den upprustning av krisberedskapen som måste göras gå till och vem har ansvaret för de olika delarna.
När jag läste Hanna Westeréns krönika den 6/2 började jag fundera. I krönikan påtalar Westerén skillnaden mellan regeringens stridsrop och de resurser som regeringen tillsätter för att öka vår krisberedskap. Allt ansvar, förutom upprustningen av försvaret, verkar läggas på någon annan. Regionerna ska bygga upp sjukvårdens beredskap, kommunerna ta sitt ansvar för sina verksamheter och vi privatpersoner ska själva se till att vi har vevradio, konserver och vatten.
Om vi för en gångs skull lägger regionernas omöjliga uppgift åt sidan, där de inte ens har resurser för fredstid, och koncentrerar oss på vårt ansvar som enskilda personer, så ser jag även där en brist på resurser.
De som har råd har inga problem med att preparera sig för kris, men hur ska de som redan i dag vänder på varje krona kunna ta sitt ansvar? De som har alldeles för mycket månad kvar när lönen är slut och som kämpar för att ha råd med mat för dagen har knappast möjlighet att bygga upp ett krislager med förnödenheter. Den frågan är ännu obesvarad när det gäller personer som annars är fullt kapabla att klara sig själva. Vi kan tydligt se att även möjligheten att klara sig i kris har blivit en klassfråga. De ständigt ökande klyftorna i samhället tydliggörs även här.
Jag har inte heller sett någon lösning för våra äldre med behov av olika former av omsorg? Jag tar för givet att kommunerna tar sitt ansvar för de som bor i deras boenden, exempelvis inom LSS och säbon/äldreboenden. Där finns redan i dag personal, organisation och förhoppningsvis en krisberedskap. Det som behöver tillföras är ett förråd av nödvändig utrustning inklusive mat och vatten. Vilket ”bara” är en resursfråga. Jag tar även för givet att ansvaret för de boende under kris finns inskrivet i de avtal som privata utförare har.
Men hur gör vi med de som bor i eget boende men som inte klarar sig helt själva. De som har hemhjälp vissa tider på dygnet, men som inte har kunskap eller ekonomi att bygga upp ett beredskapslager för kristider?
Hur jobbar hemtjänsten med sin krisberedskap för att skapa förutsättningar för de personer de servar att klara en längre kris? Vem har det ansvaret? Och frågan är vad som står i de avtal som de privata utförarna har gällande deras ansvar att förbereda för kris?
Om, eller när, krisen väl kommer tror jag inte det blir några problem här på Gotland gällande vilket ansvar de privata utförarna av hemtjänst tar. Jag har full tillit till dem att de gör vad de kan när det väl blir skarpt läge, men hur jobbar hemtjänsten förebyggande?
Sitter de ner med varje person de servar och går igenom vad som behöver köpas in?
Och hur gör de med de som inte har råd att bygga upp något förråd?
Ska hemtjänstens olika utövare stå med egna krisförråd av mat och vatten även om de inte har ansvar för lagerhållning i fredstid? Eller ska kommunerna bygga upp egna krislager för de som inte kan ta det ansvaret själva?
Stridsropen från Sälen följs inte upp med annat än krav på andra att de ska ta ansvar för sin krisberedskap, men utan att erforderliga resurser följer med ansvaret. Vilket genererar en hel del frågor.
Den stora frågan vi ska ställa oss är hur vi gemensamt ska kunna förbereda de svaga i samhället för kris eller krig.