Valvakan pågår som bäst, medan jag försöker skriva en text som ska hålla lite längre än en avfallspåse av papper fylld med kaffesump.
Jag kan inte påstå att detta är en vaka som jag sett fram emot med stor spänning. Det har snarare handlat om ångest.
Oavsett utgång så tedde sig varje realistisk valutgång som ett mycket svårhanterat scenario.
Jag är svårt frestad att återanvända stora delar av den ledare jag skrev under valvakan 2018. Blir det måndagen efter valet eller måndag hela veckan? Valresultatet är fortfarande inte klart, men mycket talar för att vi får en parlamentarisk situation som är mycket lik den som vi tidigare har behövt stå ut med. Vi står inför en stökig tid där talmansrundorna går varv efter varv tills yrsel och illamående infinner sig.
I skrivande stund verkar det troligt att den samlade vänstern plus Centerpartiet blir pyttelite större än de partier som står bakom att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson borde bli statsminister.
Men den rödgröna röran är ju ännu ingen regeringskoalition. Det är också svårt att se hur den ska kunna bli det. Vad är de överens om, förutom att Magdalena Andersson ska vara statsminister? Hur ska man kunna pussla ihop en regering, när bitarna inte ens passar ihop? Om man ändå lyckas bända bitarna så att de nödtorftigt hakar ihop trots att passformen saknas, hur hållbart blir det i så fall? Om sittande statsminister verkligen får förnyat förtroende, vilket vi ännu inte vet, så kan hon komma att åldras snabbt.
Det kan bli så till den milda grad stökigt att Sverige får ta till en italiensk lösning, där man har lång erfarenhet av politiskt kaos. En tjänstemannaregering, som också kan kallas för en tjänstamannaministär. En regering av opolitiska tjänstemän, av riksdagen tillsatta att regera när partierna inte kan komma överens om hur det ska gå till.
Det vore kanske inte så dumt, trots allt. En sådan regering skulle kunna låta sig ledas av riksdagsmajoriteten i sakfrågorna, istället för att ignorera den. Socialdemokraterna har ju i regeringsställning gång efter gång vägrat att agera på det sätt som riksdagen har röstat för. En minoritetsregering som ignorerat majoriteten.
Däremot kan man på demokratiska grunder starkt ifrågasätta regeringskoalitioner som är djupt oeniga inbördes men där de ingående partierna i en ohelig allians hjälper varandras minoritetsuppfattningar genom riksdagen. Det är vad vi nu riskerar att få. Igen.
Även om valresultatet fortfarande är oklart så vet vi så pass mycket att Moderaternas valresultat är ett misslyckande. Förutsättningarna borde ha varit lysande. En oduglig vänsterregering. Fokus på sakfrågor där Moderaterna traditionellt är starka, som energipolitik, lag och ordning och nationell säkerhet. Socialdemokraterna har misslyckats med nästan allt. Men ändå uteblir framgången. Valresultatet 2018 beskrevs som klent och det tycks bli ännu något svagare den här gången.
Om det visar sig, efter att alla röster har räknats, att det trots allt finns en majoritet för Ulf Kristersson som statsminister, så får han ändå vanskliga förutsättningar. Inte lika hopplösa som Magdalena Andersson, som ska försöka knyta både Centerpartiet och Vänsterpartiet till sig om det kan ge majoritet, men besvärligt blir det ändå.
Om valet till Gotlands regionfullmäktige vet vi i skrivande stund ännu inte något. Men om rikstrenden som vi nu kan se håller, och om den trenden slår igenom även regionalt, så anar man ju vart det barkar. Just nu tycks både Centerpartiet och Moderaterna backa.