Ryssland anföll Ukraina. Världen gick in i en ny tid säkerhetspolitiskt. Om den blir ett andra kallt krig återstår att se. I denna mer av internationellt spänt läge präglade tid har regeringsalternativet till höger ett underlag som består av M, KD, SD och L.
Om SD, och L, ska få vara med i en eventuell regering med M och KD är oklart om de fyra partierna till höger skulle få en majoritet av riksdagens mandat. Många väljare tycker att det skulle vara dåligt om SD satt med i en regering.
Med Rysslands krig mot Ukraina har antagligen många väljares skepsis mot SD som möjligt regeringsparti ökat. Under det kalla kriget sågs Kommunisterna, från 1967 till 1990 Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och sedan V, som ett parti som var opålitligt i frågor rörande utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik.
Partiet stod länge nära Sovjetunionen och de andra östeuropeiska diktaturerna med styrande kommunistpartier. Kommunisterna / VPK / V i Sverige fick länge inte sitta med i utrikesnämnden.
Under det kalla kriget var Högerpartiet, som Moderaterna hette fram till 1969, ett parti som var mer vänligt inriktat mot USA. Sverige hade då en utrikespolitisk linje med alliansfrihet och neutralitet och även H stod för den.
Inför flera val fanns det en sannolikhet att det skulle bli en borgerlig regering efter valet. De borgerliga partierna då, i slutet av 50-talet och 1960, var tre. De var Centerpartiet, Folkpartiet (FP, numera Liberalerna) och Högerpartiet (H).
Det var en känslig fråga om partiledaren för Högerpartiet skulle bli utrikesminister, med tanke på att partiet inte var lika entydigt positivt till alliansfrihet och neutralitet som de andra riksdagspartierna och då särskilt Socialdemokraterna och Centerpartiet, om vi bortser från Kommunisterna som alltså inte fick vara med i utrikesnämnden.
De främsta ministerposterna om det skulle bli en borgerlig regering ansågs utöver statsminister vara utrikesminister, finansminister och försvarsminister. Frågan var hur posterna skulle fördelas mellan C, FP/L och H/M efter en eventuell valseger.
Ledaren för FP/L, Bertil Ohlin, var oppositionsledare och debatterade mot den sittande statsministern Tage Erlander (S) inför valen. Inför extravalet 1958 ledde Ohlin det största borgerliga partiet, men inte inför valet 1960 för då hade H/M blivit störst.
Ledare för H/M var Jarl Hjalmarson. Och ledaren för C var Gunnar Hedlund. Hans parti var minst av de borgerliga. Men Hedlund var samarbetsinriktad och hade nylig erfarenhet av regerande efter sex års samregerande med S 1951 till 1957.
Hjalmarson var ganska samarbetsinriktad. Han och Hedlund ansågs ha lättare för att samarbeta och samtala med andra än vad Ohlin hade. Ohlin hade särskilt svårt att samarbeta och samtala med Erlander.
Både Hjalmarson och Hedlund skulle ha fungerat bra som statsminister, men Ohlin var oppositionsledare inför valet 1958. Bäst som statsminister skulle antagligen den samarbetsinriktade Hedlund ha fungerat, men han ledde det minsta borgerliga partiet. Han skulle också ha lättast att samarbeta och samtala med S, om exempelvis utrikes- och försvarspolitik, om S blev i opposition.
Ohlin skulle fungera bra som finansminister, han var professor i nationalekonomi. Utrikesministerposten ville såväl C som FP/L att H helst inte skulle få. Hellre då statsministerposten till H. Utrikesminister ansågs fint, finare än finansminister. Så posten skulle passa Ohlin om Hjalmarson blivit statsminister 1958 eller 1960.
Men hur skulle ministerposter fördelas efter ett val nu, om partierna i underlaget för en regering till höger skulle få majoritet? Vilken främsta ministerpost skulle SD få om partiet blir jämstort med M på 20 procent eller större än M? SD-ledaren som utrikesminister eller försvarsminister skulle inte kännas bra i en säkerhetspolitiskt ansträngd tid.