När Ulf Kristersson den 4/7 höll sitt almedalstal påtalade han återkommande ”sitt regeringsalternativ” och uppmanade Centerpartiet att tydliggöra hur de vill att Sverige ska styras efter valet. Moderaterna försöker framställa sitt alternativt som något som är klart och ett seriöst alternativ till denna mandatperiods återkommande regeringskriser och stök. Om man tar Kristersson på orden så skulle man kunna anta att hans alternativ är just klappat och klart. Men tittar man lite mer noga så framstår även hans underlag som ganska besvärligt.
Jimmie Åkesson har gjort det klart att han och Sverigedemokraterna vill sitta i en M-ledd regering. I en intervju med Dagens Nyheter i oktober uttryckte också Åkesson att de ska vara likvärdiga parter i ett eventuellt regeringssamarbete. På andra sidan står Liberalerna, som av högerkanten beskrivs som nyckeln till ett maktskifte efter valet. Partiet har upprepade gånger sagt att man gärna söker Sverigedemokraternas stöd, men inte kommer acceptera sverigedemokrater i regeringen. Som tur är så är det ömsesidigt, Åkesson vill inte se några liberaler i regering heller.
På almedalsveckans första dag gick Ulf Kristersson ut med att inte heller han vill ha några sverigedemokrater i sin regering. Kristdemokraterna har uttalat att de inte vill ha vare sig Liberalerna eller Sverigedemokraterna i en regering. När man försöker reda ut exakt hur de olika partierna i högerblocket vill samarbeta så är det inte helt lätt att komma fram till något, men en sak är säker, Kristersson har minst lika många viljor att balansera som Magdalena Andersson. Kanske till och med fler viljor eftersom Liberalerna sällan har en vilja utan oftast flera, beroende på vem i partiet man pratar med.
Denna oklarhet i vem som kan tänka sig att samarbeta med vem och i vilken form det samarbetet ska ske är knappast något som är unikt på högerkanten. I mitten och till vänster finns det också fortfarande oklarheter i hur man ska lyckas styra Sverige och vem som ska samarbeta med vem. I själva verket finns det inget parti som kan presentera en tydlig plan för regeringsbildning och för hur man ska få igenom sin budget. Då är det magstarkt att Kristersson talar om sitt eget regeringsalternativ, för hans är ju knappast mer stabilt än det på ”vänsterkanten”.
Hur Kristersson ska kunna få ihop detta till en fungerade regering återstår att se. Men det man kan konstatera inför den stundande valrörelsen och förhandlingarna som tar vid efteråt är att det inte verkar som att något parti har en särskilt säker plan för hur man ska lyckas bilda en regering som håller.