Sverige har blivit en ovillig finansiär av icke demokratiskt förankrad europeisk federalism. Det är den verkliga innebörden av den budgetuppgörelse som den rödgröna regeringen ansåg sig tvungen att ingå. En budget som innebär ytterligare kostnader för EU-medlemskapet och kollektiv skuldsättning när EU ska skyffla fler miljarder till medlemsländer som inte har ordning på sina statsfinanser och som inte reformerar sina illa fungerande ekonomier.
Med denna budget och upplånade coronabidrag till medlemsländerna ska man finansiera stater som – trots fördragsmässiga löften och politiska utfästelser – inte håller budgetdisciplin eller genomför robusta långsiktiga strukturreformer.
Moderaterna hade kunnat stödja ett svenskt veto mot EU:s budget, men valde att inte göra det. Istället för att använda till buds stående medel för att driva igenom sin egen politik och sätta en gräns för hur EU kan agera så valde man att avstå. Moderaterna motiverade sitt agerande så här:
"Däremot kommer inte Moderaterna försöka blockera den här EU-överenskommelsen. Inte av hänsyn till den svenska regeringen, eller för att vi är nöjda med resultatet av regeringens förhandling. Utan för att vi inte vill störta hela EU-samarbetet in i en djup kris med oöverskådliga konsekvenser, också för Sverige, vilket hade blivit konsekvensen av ett ensidigt svenskt veto."
Varför ska den oreda som följer på att man stoppar dåliga beslut nödvändigtvis betecknas som dålig? Ur oordningen kan en ny ordning födas, som förhoppningsvis är bättre än det man satt blockerat.
Men man vågar alltså inte sätta hårt mot hårt på grund av osäkerheten och konflikterna som följer. Samma tongångar har vi hört vid tidigare tillfällen. Ett sådant tillfälle var efter valet 2014, när det borgerliga budgetalternativet vid riksdagens votering besegrade den nytillträdda rödgröna regeringens. Statsminister Stefan Löfven hotade genast med nyval, förhandlingar inleddes i skymundan och snart presenterades den så kallade Decemberöverenskommelsen, där de borgerliga lovade att vika ner sig för regeringen, så länge den fick stöd även av Vänsterpartiet. Man undvek oordning och skapade ordning. Men en usel ordning. Det var en fullkomligt vettlös överenskommelse som ingicks över riksdagsledamöternas huvuden. Den skadade Sverige, demokratin och partipolitiken. Allt för att man skulle undvika "kris" och "kaos" som kunde följa om man fick genomslag för borgerlig politik.
Det här är en ängslighet som jag önskar att Moderaterna kunde lämna bakom sig. Samma ängslighet tillät Liberalerna och Centerpartiet att gång på gång svika Alliansen utan att Moderaterna någonsin riktigt vågade säga ifrån. Inte förrän det var försent och C och L hade släppt fram Stefan Löfven till ännu en mandatperiod som statsminister. Moderaterna vågade inte dödförklara Alliansen innan andra redan grundligt hade avrättat den.
Samma räddhågsenhet präglade attityden till Sverigedemokraterna, långt efter det att det blivit uppenbart att den totala utfrysningen omöjliggjorde M-ledaren som statsminister. Och långt efter det att utfrysningen visat sig vara en kontraproduktiv hållning som bara gjorde SD starkare och starkare i utanförskapet. Väljarna insåg detta långt, långt före Moderaterna, som valda att mumla och krumbukta sig för att inte väcka misshag bland väljare och opinioner som ändå inte röstar på dem.
Det dröjde mycket länge innan Moderaterna tillslut valde att normalisera relationen med SD. Till och med KD var långt före.
Hade det inte varit en god sak att sätta en läpp i hjulet för EU-elitens federalistiska ambitioner? Varför måste man vika ner sig och undvika att ta konflikt? Ett parti med ambitionen att vara statsbärande kan inte springa och gömma sig när det hettar till.