Vad skulle tidigareläggningen av veckan innebära och hur skulle förra årets tragiska mord påverka årets Almedalsvecka?
Förra årets upplaga var den första nedkortade med en halvdag var för partierna. Jag upplevde att veckan då blev lite för kort. Partiernas tid i rampljuset blev kortare vilket inverkade på deras sätt att hantera den information de ville få ut.
Den snuttifiering av nyheter som sen länge medfört en jakt på korta slagkraftiga uttryck som skapar rubriker, framför långa genomtänkta och informativa förklaringar är rent ut farlig. Almedalsveckan var inte förskonad från dessa så kallade ”oneliners”, men medias stora bevakning skapade ett djup som annars saknas. Införandet av halvdagar minskade bredden djupet. Det blev färre frågor som diskuterades i detalj vilket jag beklagar.
Årets vecka förändrade av förklarliga orsaker inte detta då partierna även i år hade en halvdag var.
Jag hade farhågor att bytet av vecka skulle minska intresset då den själva arrangemangen började mitt i veckan. Nu är det många olika saker som samverkar när valet att åka eller inte tas. Hur den egna ekonomin påverkats av inflationen tillsammans med färjepriser och kostnader för boende har betydelse.
Säkerheten var säkert en sak många tänkte på. Detta tillsammans med att årets vecka är mellan val gör att det blir svårt att veta om bytet av vecka har gjort någon skillnad.
Jag har inte heller sett några siffror för besökare, om vi bortser från åhörare vid partiledartalen, så här håller jag fingret lite i luften för att känna av, men jag upplever i alla fall inte att intresset svalnat av i någon större utsträckning.
Säkerheten var på tapeten efter förra årets tragiska händelse. Polisen hade skalat upp på olika sätt. Arrangören tillsatt Almedalsvärdar, dessutom fick arrangörer av seminarier tips på vad de skulle tänka på för att öka säkerheten.
Vad jag förstått så har inget alarmerande inträffat. Vilket är samma utfall som en absolut majoritet av de 55 år som Almedalsveckan genomfört på ett eller annat sätt. Jag hoppas förra årets händelse är och förblir en mörk parentes i Almedalsveckans historia.
Att årets Almedalsvecka skulle handla mycket om minnet av Ing-Marie Wieselgren stod klar mycket tidigt. Men att det skulle bli så här bra trodde jag aldrig. Hyllningarna av Wieselgren som person, som yrkeskvinna och som en fanbärare för vårt öppna och demokratiska samhälle tog aldrig slut.
Svärdottern Lovisa Wieselgren Björkegren måste ha haft några av de tuffaste dagarna i sitt liv, men hon gjorde ett fantastiskt jobb. Hennes vittnesmål om sin svärmor och hennes driv att hjälpa människor med psykisk ohälsa var gripande. Men även berättelserna om Ing-Maries förhållande till Almedalsveckan rörde mig till tårar.
Alla som förlorat någon nära vet hur svårt det är att vända sorgen till något bra. Hur svårt det är att börja minnas de fina stunderna och hur mycket svårare det är att tala öppet om det positiva, då man inte vågar visa den sidan för andra sörjande.
Om det är någon tragisk händelse som vänts till något bra så är det den här. Den stiftelsen som startas för att arbeta vidare i Ing-Marie Wieselgrens anda med fokus på psykisk hälsa. Lovisa Wieselgren Björkegrens hängivna kärlek till Almedalsveckan trots den sorg som den måste föra med sig.
Allt detta visar att kärleken är större än hatet, att det öppna demokratiska samhället stor starkt trots att det blåser upp auktoritära vindar.
Det fanns många frågetecken inför årets Almedalsvecka. Några har rätats ut och några finns kvar, men i det stora hela, och utifrån förutsättningarna, blev årets Almedalsvecka en succé.
Rättelse
Måndagens ledare var skriven av Jehna Al-Moushahidi och ingen annan.