Användandet av inhyrd personal i vården går väl både upp och ner. Men mest upp. Landsting och regioner sjösätter någon listig plan som ska få företeelsen att krympa. Initialt verkar den åtminstone måttligt framgångsrik. Men något eller några år senare kan man på nytt läsa om nya rekord.
Nu har det hänt igen. Sveriges Radios Ekoredaktion rapporterar hur kostnaderna för inhyrda läkare och sjuksköterskor ökade med 1,6 miljarder kronor under 2022 jämför med 2021, från 6,1 till 7,7 miljarder kronor. Gotland var tillsammans med Blekinge, Norrbotten, Västmanland och jämtland sjukvårdshuvudmän där kostnaden för inhyrda sjuksköterskor fördubblades på bara ett år.
Här brukar pannor skrynklas i bekymrade veck över vad detta får för konsekvenser för landstings och regioners förmåga att lösa sina uppgifter. Vad innebär det för vården och dess kvalitet? För skattebetalarna och deras vård?
Men det finns också anledning att fråga sig vad det innebär för personalen. Närmare bestämt för den personal som väljer att arbeta för bemanningsföretag, hellre än att arbeta i en fast och trygg anställning. Varför gör de det?
Är det bara pengar det handlar om? Jag tror inte det. Visst går det att tjäna mer pengar om man jobbar för ett bemanningsföretag. Men det kan också innebära osäkerhet och ställa krav på personlig flexibilitet. Det innebär att gå till ett jobb dör man arbetar i en typ av utanförskap, där man inte har tillhörighet på samma sätt som de fast anställda. Det kan innebära frekventa byten av uppdragsgivare, organisationer och kollegor, i verksamheter som man inte är fullt bekant med. Det finns mycket som brukar innebära något negativt att bokföra på minussidan, skulle man kunna tro.
Men det kanske inte stämmer. Landsting och regioner har samma och kanske värre problem som många andra offentliga arbetsgivare. Personalen upplever att de arbetar i en organisation där styrningen inte fungerar, oklara chefskap, detaljstyrning och bristande förtroende. Det skapar frustration och stress. Det blir extra betungande när arbetsgivaren du är missnöjd dessutom är extremt dominant i branschen.
Med sådana erfarenheter kan det upplevas som något positivt med en viss distans till uppdragsgivaren. Att vara en tillfällig medarbetare snarare än en permanent kugge i maskineriet. Osäkrare. Men på sitt sätt också friare.
Sanna Lundbäck i Luleå slutade sitt jobb och startade ett företag. Hon hade ett råd till sjukvårdens arbetsgivare som hon förmedlade via Ekot:
– Satsa på personalen och lyssna på vad personalen säger på golvet.
Det är absolut något fel med hur Sveriges vård är organiserad och ledd. Men det blir väldigt svårt att förändra.