Det är med spänd förväntan som jag ser fram emot partiernas tal under årets Almedalsvecka. Vi har efter förra årets riksdagsval en helt unik sammansättning av partier som styr landet. Efter åtta år med olika former av S-styrda minoritetsregeringar fick vi en majoritet bestående av M, KD, L och SD, där SD efter tuffa förhandlingar släppte fram en M-KD-L regering.
Fördelen med en majoritetsregering är att de kan köra sitt race utan att behöva kompromissa. Nackdelen med en majoritetsregering uppbunden av ett avtal är att kompromisserna redan är gjorda och skrivna i sten. Något vi också sett i den kris som landet nu befinner sig i där Tidöavtalets punkter går före landets väl och ve.
Vi har också en delvis ny opposition som försöker hitta sin roll, vilket hittills verkar vara svårt.
Som om det inte räcker till har politiken en hel del utmaningar att ta sig an. Den ekonomiska världskris som Putins krig i Ukraina medför, skapar även stora problem i Sverige. Inflationen äter upp våra tillgångar och skapar än större problem för skola, vård och omsorg.
Kommuner och regioner runt om i landet vädjar mer eller mindre på sina bara knän om kompensation från regeringen. Det som annars väntar är ett stålbad där verksamheterna tvingas till tuffa besparingar. Vad det innebär för skola, vård och omsorg kan vi lätt se framför oss, och det är ingen trevlig syn.
Som om dessa utmaningar inte räcker har vi en eskalerande gängkriminalitet där regeringen gör vad de kan för att bura in buset. Något som är bra men som inte stoppar den nyrekrytering vi ser som går allt längre ner i åldrarna. För att stoppa den behövs mer resurser till skolan, socialtjänst och andra verksamheter som jobbar med förebyggande åtgärder. Något som nu ser ut att bli precis tvärtom genom de besparingar som kommunerna nu tvingas till på grund av den ekonomiska krisen.
Samtidigt pågår en global klimatkris där tidigare regeringar valt att lägga sig i framkant. Kristerssons regering där SD styr mycket av politiken har tvärbromsat och dessutom lagt i backen. Nu är Sverige inte längre ett föregångsland utan riskerar i stället höga böter för att inte leva upp till de mål som EU:s länder gemensamt beslutat om.
Där har vi en kortare sammanfattning av det politiska läget som jag förväntar mig att talarna kommer utgå från under sina tal.
Ulf Kristersson är först ut under förmiddagen. Jag hoppas att han ger välfärden lite hopp och offentliggör ett stort ekonomiskt stöd till kommuner och regioner inför 2024. Jag räknar tyvärr med att bli besviken. Vi lär få höra hur hårdare tag mot befolkningen, främst i ekonomiskt utsatta områden, ska råda bot på gängens skjutningar.
På kvällen äntrar Miljöpartiets Märta Stenevi talarstolen. Hon lär förhålla sig till vår tids störst utmaning. Klimatkrisen. Allt annat är tjänstefel. Men hon och Miljöpartiet måste också hitta en ny infallsvinkel. För när vi har populister och klimatförnekare som styr landets klimatpolitik kommer alla åtgärder som på något sätt påverkar medborgarna negativt kastas tillbaka och låta som en attack på befolkningen. Oavsett hur ingripande de klimatförändringar som vi har framför oss kommer att bli för nästkommande generationer. För vi är inte redo att se klimatkrisen i vitögat och inse att vi behöver ta steg tillbaka från det konsumtionssamhälle vi byggt upp.