När vi i dag hör talas om problem med bemanningsanställda, eller konsulter som de ofta benämns nu för tiden, handlar det nästan uteslutande om de höga kostnader som drabbar kommuner och regioner inom vård och omsorg.
Inhyrning av läkare, sjuksköterskor, socionomer och andra specialister kostar det offentliga stora summor varje år. Lönerna för dessa inhyrda är ofta bra mycket högre än för de fast anställda och de inhyrda kan i stor utsträckning bestämma sina arbetstider själva. Behovet av dem är så stort att arbetsgivarna går med på det mesta. Samtidigt som de arbetsgivare som tvingas hyra in personal har så dåliga villkor för sina anställda att fler lämnar för att istället låta sig hyras in. Man kan i dag säga att de anställda flyr dåliga villkor som fastanställd till bra villkor som inhyrd.
Så såg det inte ut när bemanningsbranschen slog sig in i industrin. Där var det tvärtom. Där var det arbetsgivarna som flydde kollektivavtalens, vad man ansåg, höga kostnader och låga flexibilitet. Där hade fastanställda bra villkor och ville inte bli inhyrda med de dåliga villkor det innebar.
Nu ska vi komma ihåg att detta var en tid då företag som tillverkade och sålde komplexa produkter, exempelvis bilar, inte var så noga med att viktig kompetens fanns i företaget. Våra biltillverkare gick från att tillverka de flesta viktiga detaljerna som sitter i en bil till att montera ihop bilarna med inköpta delar. Tillverkning av växellådor och motorer lades ut på entreprenad och montörerna togs in från bemanningsföretag. Kompetensen i företagen såldes till underentreprenörer för att sedan köpas in vid behov.
Det var i den tidsandan som bemanningsbranschen nischade sig som ett billigt och flexibelt alternativ till den låsta organisationen med som fastanställd personal innebar för den tidens arbetsgivare inom industrin.
Med inhyrd arbetskraft kunde arbetsgivarna bemanna upp för just den produktion de hade den dagen och slapp därmed anställda som skulle ha lön, men som inte kunde sysselsättas för dagen. Eller besväret att hitta extrapersonal vid produktionstoppar. För att det skulle bli lönsamt för både producerande bolag som inhyrningsföretag hade de anställda vid bemanningsföretagen bedrövliga villkor.
Det som var värst var de hål som fanns i lagen om anställningsskydd, LAS, där arbetsgivarna kunde säga upp samtlig personal, för att sedan ta tillbaka dem som inhyrda dagen efter deras sista arbetsdag, utan att återanställningsskyddet trädde in. Det var ju arbetsgivarens rätt att organisera arbetet som de själva ville och att byta från egen personal till inhyrd personal var inte en fråga om anställningsskydd utan om företagets organisation.
Den problematiken som uppstod i mitten av 1990-talet har sen dess lösts genom förhandlingar och kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och bättre skydd för fastanställda.
Vi ser nu hur vindarna vänt från en inhyrning på arbetsgivarens villkor till en inhyrning på arbetarens villkor. I alla fall om vi ser på högre utbildade och då främst inom bristyrken.
Bemanningsproblematiken har förändrats med tiden och vad framtiden har i sitt sköte kan man bara spekulera i. Men vi kommer med största säkerhet se en fortsatt förändring med tiden då de problem som uppstår ofta löses, även om det tar tid.