Ledare
I P1 dokumentär berättar Peter Barlach om bilolyckan där hans mamma och mormor dog. Trots att det hände 1980 sitter spåren kvar. Tänk då på de barn som blir vittnen till gängskjutningar idag. Hur kommer de att må 2066?
Natten till i fredags tog sig en mördare in i ett hem i Tullinge utanför Stockholm. Därinne sköts två kvinnor ihjäl. En av kvinnorna var 60 år och den andra hade fyllt 20. Uppgifter säger att pappan i huset har en anhörig som är dömd för gängkriminalitet.
På övervåningen fanns tre barn. I kvällspressen beskrev en källa hur polisen har börjat använda en särskild metod vid mord där barn är i närheten. De låtsas att de leker och säger nu måste vi blunda. För annars hade barnen sett sina familjemedlemmar ligga döda på golvet i hallen när de ska fly från brottsplatsen.
Gängkriget pågår och eskalerar dag för dag. Varje morgon vaknar svenska folket till nyheter om ännu en sprängning eller skjutning. Det börjar bli så många offer att man glömmer omständigheterna för vad som hände förra veckan. Fokus är här och nu. Nu räcker det. Hårdare tag, politiska lösningar och hopp om att polisen griper rätt personer.
Men vi glömmer barnens trauma. Tragedin går inte över bara för media springer till nästa mordplats. Det blir så oerhört tydligt när man lyssnar på P1 dokumentären Pojken, kraschen och flickan i baksätet.
Peter Barlach är 11 år när hans mamma och mormor dör i en bilolycka. Händelsen förföljer honom sedan långt upp i vuxen ålder. I dokumentären träffar Peter för första gången flickan som satt i baksätet på den mötande Volvon. Anette var sju år och det visar sig att händelsen har påverkat även henne. Hon minns varenda sekund. Nu kan de tillsammans prata om sin gemensamma livskatastrof. För hur bearbetar man egentligen ett barndomstrauma 43 år senare?
I dag traumatiseras barn i gängkrigets spår. De kommer få leva resten av sina liv med att ha blivit väckt av ljudet av dödliga skott mot sin pappa. Vem vågar någonsin att gå och lägga sig efter det?
Utsatta barn måste få allt professionellt stöd som finns. Både Peter och Anette säger att det inte fanns i början av 1980-talet. Vuxna fick hjälp, men barnen trodde man skulle klara sig bra ändå. Bara man inte talade om det hemska.
I dag vet vi bättre vad barn som upplevt trauma behöver. Samhället måste därför snabbt fånga upp den här gruppen. Hjälp dem direkt. Det vore så förbannat sorgligt om de fortfarande var fast i sin livs mest omskakande händelse om drygt 40 år.