Jag skrev ingenting om vare sig Miljöpartiet eller Isabel Enström i min ledare men eftersom hon i en replik här under kommenterar min ledare ger det mig tillfälle att ytterligare utveckla frågan.
Till att börja med påstod jag inte att Eva Ahlin (C) skulle ha gjort sig till talesperson för samtliga partier. Jag skrev att jag uppskattade att hon förklarade både sin personliga inställning och vad politiken sammantaget kunnat göra. Alltså sin syn på detta. Jag tror att de flesta förstod vad jag menade men för säkerhets skull förtydligar jag.
Precis som Isabel Enström själv skriver i en kommentar på Facebook är det inga konstigheter i rutinerna att en nämnd- eller styrelseordförande har delegation att fatta beslut i vissa frågor när tiden är för kort att hinna sammankalla nämnden eller styrelsen.
Är det en helt ny fråga är det förmodligen inte så vanligt att detta sker, men i frågor där förutsättningarna är givna eller så gott som givna, är det inte ovanligt eller anmärkningsvärt.
Det stämmer att regionstyrelen inte beslutat i frågan om överklagande, detta förtydligade jag i går.
Däremot behandlade regionstyrelsen sitt yttrande inför mark- och miljödomstolen vid sitt junisammanträde och där var Vänsterpartiet och Miljöpartiet ensamma om att vilja avslå ansökan. Det voterades i frågan med resultatet 13-2.
Isabel Enström tycker att regionstyrelsens ordförande, Eva Nypelius, tog fel beslut när hon valde att inte överklaga, att hon hellre skulle ha beslutat i enlighet med delar av oppositionens önskemål.
Regionstyrelsens yttrande krävde svar på en rad frågor, svar som man har fått även om alla inte är nöjda med dem. För att hävda att svaren från domstolen inte är relevanta behöver man utveckla och lägga fram egna belägg som talar för ens sak.
Det är det jag menar med att det inte räcker med att tycka att det är fel, man måste ha något som styrker dessa påståenden.
Eva Nypelius överlade med regionens juridiska ombud, andra berörda tjänstemän och stämde även av med flera partier i regionstyrelsen.
Slutsatsen blev att det inte fanns fog för ett överklagande. Hur det skulle vara mer demokratiskt att besluta i enlighet med de 2 rösterna mot de 13 blir svårt att få ihop för mig.
I grunden är frågan exakt lika polariserad som när Nordkalks ansökan om utökad brytning vid Ducker i Bunge, mer känt som Ojnareskogen, var i ropet.
För många kritiker handlar det inte om man uppfyller kraven eller inte utan om att man är emot all brytning av sten i vår berggrund. Av för mig helt begripliga skäl när det handlar om till exempel vattenaspekten.
Men även här går en skiljelinje mellan oss som sätter vår tilltro till prövningen av berörda myndigheter och instanser och de som inte gör det.
Om alla officiella underlag och utredningar underkänns som partsinlagor från den sökande så blir det omöjligt att få ett rättssäkert beslut. En sådan inställning underkänner hela vårt rättssystem, för varför skulle det bara vara miljödomstolarna som beslutade ifrån ifrågasatt expertis?
Däremot har jag full respekt för alla som anser att alla uttag av våra resurser i berg och mark av principiella skäl ska stoppas och att man alltid ska prioritera försiktighetsprincipen.
Men. Det är fortfarande inte det som prövas av domstolen, inte nu i Klinte och inte då i Ojnare.