Det är en slutsats vi kan dra när vi nu ser hur den ekonomiska kris som följer i coronapandemins fotspår slår. Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på att vi gemensamt tar vårt ansvar. Staten och arbetsmarknadens parter har tillsammans byggt upp system där man tillsammans tar ansvar, men även vi medborgare måste ta vårt. Staten sätter ramarna och beslutar om grundläggande sociala skyddsnät, medan parterna förhandlar mer detaljerade villkor genom kollektivavtal. För att kollektivavtalen ska bli så bra som möjligt krävs att parterna är så jämbördiga som möjligt. Det är därför viktigt att även anställda tar sitt ansvar och går med i facket.
Alla tillsammans måste ta sitt ansvar. Statens ansvar är att ramar och skyddsnät ska fungera. Arbetsgivare och fack att hålla principerna för statens ramar och de egna avtalen. Och medborgarna ska gå med i fackförbund, a-kassa eller arbetsgivarorganisation beroende på vad man väljer att sysselsätta sig. Finansieringen av systemet sköts också av parterna på ett smidigt sätt men gäller bara inom systemet. Arbetsgivaravgifterna är en gemensam trepartsöverenskommelse, där arbetstagarna avsatt lön, arbetsgivarna administrerar avdragen och staten tar hand om pengarna för att använda dem till a-kassan, sjukförsäkring med mera. Tillsammans har man skapat den svenska arbetsmarknadsmodellen, som är en av de bästa, när alla tar sitt ansvar.
Men systemet har visat sig vara skört. Staten, arbetsgivarna, fackförbunden och medborgarna har på olika sätt valt att inte ta sitt ansvar fullt ut.
Nya vindar har blåst sen 30 år tillbaka. Vindar som bygger på en individualistisk och nyliberal syn, där var och en ska vara sin egen lyckas smed. Vindarna har även fått delar av modellen att erodera.
När staten genom politiska beslut valt att införa allmän visstidsanställning till de tidigare anställningsformerna har LAS till stora delar sats ur spel, vilket försämrat den trygghet en anställning tidigare var. Genom politiska beslut har även a-kassan försämrats och ger inte längre det skydd som det är tänkt. Samma sak har drabbat sjukförsäkringen.
När kreativa arbetsgivare inte värnar treenighetens principer utan letar och hittar kryphål som exempelvis möjligheten att hyvla anställningstider i stället för att säga upp personal sätts också delar av systemet ur spel. När fler tvingas till att bli sina egna arbetsgivare för att nyliberala vindar förändrar samhället eller för att ny teknik ger den möjligheten sätts andra delar av system ur funktion. Exempelvis genom appar som erbjuder olika former av service, men där de som driver verksamheterna vägrar att ta ett arbetsgivaransvar. Vi har sett en utveckling som bland annat gett oss gigg- och sms-anställningar.
Följderna av ett samhälle där allt fler tillåts lämna det man gemensamt tar ett ansvar för är ett allt större utanförskap i kristider. Personer som för inte alltför många år sedan hade varit tillsvidareanställda, med allt vad det innebär, står i dag nästan helt utan trygghet. A-kassan är förändrad till det sämre och inte anpassad för att ta ansvar för dem som hamnat eller valt att stå utanför. Enmansföretagare har inte i tillräckligt stor omfattning förstått att de står själva om något händer med firman och dem som förstått har talat inför döva öron. Därför saknar för många av dem egna trygghetsförsäkringar. Den panik som sprider sig är förståelig, men visar tydligt att de nyliberala vindarna skapat ett skörare samhälle.
Om politikerna valt att öka friheten och samtidigt förbättra skyddet hade jag inte varit lika kritisk, men nu har man både ökat friheten och försämrat skyddsnäten. Man har skapat en övertro på att man kan bli sin egen lyckas smed, men verkligheten visar nu i kristider att man istället blivit sin egen olyckas smed.