Det är möjligt att jag har en på tok för liberal syn på kärlek och köttsliga lustar, men jag tycker det är en sak som bara rör de inblandade. Oavsett under vilka former det utövas är det inget jag har med att göra så länge alla inblandade är vuxna och gör det av fri vilja.
Men när andra drabbas än de direkt inblandade då är det inte bra. Under min tid som ombudsman fick jag tidigt ett råd av en kollega från en annan del av landet. Rådet gick ut på att inte inleda en kärleksrelation med någon annan på kontoret. På den tiden var ombudsmännen just män, med något undantag, samtidigt som övrig kontorspersonal till en mycket övervägande andel var kvinnor. Risken fanns att ett förhållande mellan en ombudsman och någon ur kontorspersonalen skulle skapa en obalans som ledde till en ohållbar arbetssituation. Även om man skötte relationen bra fanns alltid risken att kärleksparet tog med sig sina familjeproblem in på arbetsplatsen. Därför är jag inte förvånad över att biskopens handling ifrågasätts.
Men det borde ha räckt att ta honom hårt i kragen. Ge honom en tillrättavisning. För i sitt uppdrag som biskop har han nu en erfarenhet som ingen annan biskop har. (Det är i alla fall min tolkning då det bara är två biskopar som blivit av med sina kragar och den numera före detta biskopen på Gotland den enda som blivit av med den på grund av äktenskapsbrott.) Alla andra biskopar anser sig tydligen utan skuld för de har tillsammans kastat första stenen.
I min värld ska kyrkan vara förlåtande precis som herrens egen bön uppmanar oss att vara. ”Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.
Handlingarna i sig kan aldrig bli ogjorda, men om man i själ och hjärta ångrar det man gjort ska det inte ligga en till last framöver. Självklart ska man även visa det i handling, men jag tar för givet att man inte upprepar dåliga handlingar om man verkligen ångrar dem. Om man ändå upprepar sina misstag finns det andra grundproblem, ofta en sjukdomsbild, som behöver åtgärdas.
Kyrkan ska också vara själavårdande. Jag anser att biskopens misstag blivit en erfarenhet han kan ha stor användning av som själavårdare. Av samma anledning som många av de som lämnat en kriminell bana eller ett missbruk gör ett fantastiskt arbete för att minska nyrekryteringen och hjälpa de som vill ha hjälp till normala liv. Med egen erfarenhet har man lättare att hjälpa andra.
Med det sagt menar jag nu inte att arbetsgivare ska leta efter personer med trasslig bakgrund bara för att få in den erfarenheten, men när en anställd har en sådan erfarenhet eller får en under tiden som anställd bör man se det som en tillgång.
Nu verkar kyrkans regelverk inte ta hänsyn till nyanser. Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar kan tydligen bara fria eller fälla. De kan antingen låta kragen vara orörd eller ta av den helt.
Det känns hårt när ett fällande beslut har så stor inverkan på den dömdas liv oavsett om det bara rör sig om ett mindre övertramp, som aldrig fått tuffa konsekvenser på någon annan arbetsplats. Ett fortsatt arbete inom kyrkan för en biskop som avkragats är nog en omöjlighet och det val man gjort för livet är helt kört i botten. Bara för att man visat sig mänsklig och gjort det många andra människor gjort genom tiderna, ett misstag. Då är avkragning inte ett rimligt straff i en organisation som är uppbyggd på syndernas förlåtelse.
Jag tycker att de borde ha räckt för Svenska kyrkan att ta biskopen i kragen och ruska om lite.