Moderaterna presenterade i veckan ett antal förslag för att underlätta hushållens ekonomiska situation under den lågkonjunktur vi är på väg in i. Det handlar dels om åtgärder för att underlätta likviditeten genom att pausa amorteringskravet, dels utjämna styrkeförhållandet gentemot bankerna genom minskad ränteskillnadsersättning.
Ränteskillnadsersättning är den ersättning låntagaren betalar banken för att lösa lånen i förtid. Banken missar ju intäkter den inte bara planerat med, utan även enligt avtalet med låntagaren ska få. Det är därför rimligt att banken ska ersättas, men det går inte att komma ifrån att låntagaren alltid är den svagare parten. Ett utjämnat styrkeförhållande kan därför vara av godo.
Amorteringskravet kom 2016 och innebär att låntagare måste amortera en procent av lånet per år om belåningsgraden överstiger halva husets värde och två procents amortering om belåningsgraden överstiger 70 procent av husvärdet. År 2018 kom därtill krav om ytterligare en procents amortering om skuldkvoten överstiger 4,5 gånger hushållets inkomst.
Att amortera är givetvis bra, och det är troligt att amorteringskravet har varit med och lett till minskad total belåning. Samtidigt har det också inneburit att unga haft svårt att köpa sin egen första bostad. Tvång blir ofta fyrkantigt och kommer trots alla fördelar också hämma människor. I den bästa av världar hade fler insett det sunda i att amortera, och det hade inte behövts ett amorteringskrav.
Nu är vi inte riktigt där, men vi går samtidigt in i en dyr period då fyrkantiga tvång riskerar att hämma ännu fler. Det finns således inga skäl att plåga hushållens likviditet när inflationen minskar lånens värde och i praktiken innebär en viss amortering. Att pausa amorteringskravet och det tvångssparande det innebär ger människor bättre likviditet. Och värdet av likviditet och utrymme att själva bestämma utifrån de egna förutsättningarna ökar när marginalerna krymper. Och det kommer de göra.
Nuvarande regering pausade amorteringskravet under corona men återinförde det igen förra hösten. Detta trots att såväl banker som ekonomer och de borgliga partierna, inte minst Liberalerna, protesterade. Det finns alltså starka skäl att genomföra Moderaternas förslag. Inte minst då bankerna som ju är hushållens motpart och har bäst koll på hushållens ekonomi argumenterade emot ett återinfört amorteringskrav. Det ska förvisso tillstås att minskad amortering innebär minskade lån och med det minskade ränteintäkter.
Det här är givet världsläget sannolikt inte sista gången Moderaterna kommer presentera åtgärder när det gäller ekonomin. En del kommer vara riktigt bra, en del kommer säkert vara framtvingade av ett bistert läge i världen. Men även små justeringar kan ha stor inverkan för den enskilde, och huvudsaken är att hushållen ges frihet att själva bestämma över hur de ska prioritera sina slantar samt ett styre som faktiskt bryr sig och månar om att människor ska ha det bra.