Intervju
Som boende vid norska gränsen har han engagerat sig starkt för de nordiska frågorna och han är även ledamot i den svenska delegationen i Nordiska rådet.
Hur mår det nordiska samarbetet i dag?
– I vissa speciella lägen fungerar det. Som när Trump nu återaktualiserade frågan om Grönland, då stod alla nordiska statsministrar på tå. Så i den måttan går det bra. I övrigt finns det mycket där jag är mer kritisk. Till exempel om vi tittar på de mer vardagliga frågorna där skulle kunna vara betydligt bättre.
Du driver bland annat frågan om ett nordiskt skatteavtal.
– Ja, vi jobbar med att få till stånd ett nytt övergripande nordiskt skatteavtal. Vi borde ha ett gemensamt system som är så enkelt och rättvist som möjligt. Som inte bara tar hänsyn till skatteverk och stater utan ser individen. Sedan inser jag att det skattemässiga inte är det lättaste. Jag kan förstå om man är lite motvals. Men om målet är att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region enligt de nordiska statsministrarnas vision, då måste respektive fackminister dra sitt strå till stacken.
Många säger att Natosamarbetet kommer att snabba på också den nordiska integrationen.
– Ja, Det är mycket prat om att ”nu får vi ett helt samarbete”. Man talar till exempel om behovet av ny infrastruktur till korridorer som ska gå i öst-västlig riktning. Jag tänker så här: Om det ska fungera i kris och till och med krig måste det ju först fungera i vardagslivet. Men vi får se om det spiller över även den civila sidan.
– Det har tidigare saknats ett tänk för gemensam nordisk infrastruktur. Det finns ett beslut i Nordiska rådet där rådet var helt enigt att det ska inrättas ett ministerråd för infrastrukturfrågor. Jag vet också att flera stora aktörer på infrastrukturområdet till exempel de stora aktörerna som jobbar med länken Hamburg-Oslo efterfrågar detta.
– Om det inte finns en paraplyorganisation som tittar på de frågorna är ju risken att propparna bara flyttas. Bygger man vid Fehmarn-Bält hamnar proppen i Öresundsregionen i stället. Det nordiska måste in i planeringen redan från start.
Annars har väl många av hindren vid själva gränsen tagits bort?
– Jo, men det är också ett ständigt arbete, för det kommer hela tiden nya hinder. Bland annat handlar det om att Sverige är med i EU medan Norge inte är det. EU reglerar många landsbygdsfrågor. Nu har det till exempel kommit regler om jordsmitta som får konsekvenser för skogsentreprenörer i mina trakter. De får stora bekymmer när de inte längre kan köra över gränsen, som de gjort tidigare. Det finns situationer där man behöver gå in med en skogsmaskin via Norge och hämta hem timret över gränsen. Men nu finns det regler som försvårar detta då man säger att det finns risk för smitta.
– Ett annat exempel är den nya polisstationen de bygger vid Morokulien, på gränsen mellan Eda kommun i Sverige och Eidskog kommun i Norge. När de grävde grunden var det jättenoga att den matjord som grävdes upp på svensk sida lades på svensk – och den som grävdes upp på norsk lades på norsk sida. Då skulle eventuell jordsmitta inte skulle kunna komma över gränsen. Det visar att vi har för många skrivbordsprodukter. Tanken är kanske god från början, men man har varje fall inte tänkt ur ett gränsperspektiv.
Hur skulle politiken kunna göra livet enklare vid gränserna?
– Jag vill att erfarenheterna från pandemin tas till vara – och framför allt att man inte stänger gränsen igen vid nästa kris. För nya kriser vet vi ju att det kommer, även om vi inte vet exakt hur.
– För oss som bor vid gränsen betydde det oerhört mycket när man plötsligt stängde den. Jag har Norge 100 meter från mitt köksbord. Jag har jobbat som lärare i Norge och jag har halva min släkt och hälften av mina vänner på den norska sidan. Och så plötsligt fanns det en stängd och bevakad gräns emellan oss. De gamla sa till och med att det var lättare att ta sig över gränsen legalt under kriget, än det var under pandemin.
Får du gehör när du pratar om pandemin och gränsen?
– I Stockholm och Oslo förstår de inte riktigt att vi har den integration över gränsen som vi faktiskt har. I våra trakter lever vi som om gränsen inte finns. När jag har pratat med norska och svenska politiker har jag försökt jämföra det med om det plötsligt hade dragits en gräns längs med Karl Johan eller Drottninggatan – där ingen fick gå över. Vad skulle hända då?