Krönika
Valet mellan frihet och trygghet är en av politikens klassiska målkonflikter. Ett för stort fokus på trygghet riskerar att leda till inskränkningar av medborgarnas frihet. Alltför långtgående förbud och regelverk i syfte att skydda oss från att skada oss riskerar att göra tillvaron ofriare.
Men det finns också frihetsinskränkningar som inte gör oss det minsta tryggare. Hit hör inskränkningar i våra fri- och rättigheter som görs för att blidka våldsverkare som hotar med våld och terror om vi inte rättar oss efter deras agenda. Diskussionerna om hädelselagstiftning är ett aktuellt exempel. När provokatörer i våras ägnade sig åt att skända koranen, fylldes svenska gator och torg med rasande folkmobbar som satte bilar i brand och misshandlade poliser. Genast följde en lång rad artiklar om att vi borde ändra i lagstiftningen för att tillmötesgå de rasande pöbelhoparna. Som om de skulle låta sig nöja då.
Nyligen blev två svenska landslagssupportrar kallblodigt mördade av en islamist, som hänvisade till koransskändningarna som motiv. Genast ryckte skribenter ut på nytt och uppmanade till att ändra lagen för att förhindra liknande terrordåd. Som om de skulle låta sig nöja då. Som om vi redan glömt Charlie Hebdo, Bataclan, Salman Rushdie och Lars Vilks.
Det finns en anledning till att stater av princip inte betalar lösensummor till kidnappare och gisslantagare. Man vet att skulle man göra det skapas ett incitament för fler att begå illgärningar. Därför gäller det att hålla huvudet kallt i dylika situationer, hur fruktansvärt det än är. Den israeliska staten frångick denna princip i fallet med soldaten Gilad Shalit, som kidnappades av terrorsekten Hamas 2006 och släpptes 2011 i en fångutväxling mot över 1000 fängslade terrorister. Då lärde sig Hamas att det lönade sig att ta Israeler som gisslan. Den 7 oktober i år fick Israel erfara att priset för detta var långt högre än 100 frigivna terrorister. I skrivande stund sitter fler än 200 israeler, de flesta civila och en stor andel barn och kvinnor, kidnappade hos Hamas. Ännu fler mördades på de mest bestialiska sätt samma datum.
Att tillmötesgå terrorister och rasande pöbelhopar som hotar med våld kommer aldrig att blidka dessa. Tvärtom kommer det att visa dem och andra att nävrätten är en framgångsrik väg. För oss andra kommer det varken att leda till frihet eller trygghet. Det kommer att leda till en situation där den våldsammaste dikterar villkoren i samhället.
Sverige och svenskar är inte måltavlor för terrorister för att vi skulle vara ett rasistiskt, islamofobiskt eller intolerant land, utan på grund av motsatsen. Sverige är ett av världens mest toleranta länder, men vi är också ovana vid att konfrontera de intoleranta, särskilt när de är beväpnade. I Sverige blir vi obekväma när det inte kan nås konsensus, och vi sätter ogärna ned foten när någon gått för långt. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk, det vet våldsverkarna. I Västerlandet är det Sverige som är den svaga länken.