Den kan vara totalt väsensskild mot min upplevelse och mitt sätt att se på saken, men likväl lika ärligt grundad som min. Så klart.
Men ibland blir jag bara mållös.
Socialdemokraterna har i ett antal år nu beskrivit gotländsk äldreomsorg i privat drift i ordalag som är väldigt långt ifrån de faktiska mätningar och utvärderingar som görs. Ibland är tonläget så högt så att man blir yr.
I måndagens debatt kring en interpellation av Saga Carlgren (V) tog Meit Fohlin (S) i så att man skruvade på sig av obehag. Hon svor över Attendo och hon svor över partiföreträdarna i regionledningen och undrade hur de ens kunde sova om natten.
Så gör man nog inte om man inte genuint tror att privat äldreomsorg faktiskt är av ondo liksom alla de som tycker att privata utförare har något att tillföra i välfärden.
Meit Fohlin ansåg att det var bevisat "till hundra procent" hur dåligt det är att ta in andra utförare i äldreomsorgen. Partikamraten Håkan Ericsson talade om systemfel och att allt som räknas i upphandlingar är lägsta pris.
Om det varit så att privata utförare ständigt stack ut som sämre i mätningar som görs av brukare och anhöriga, om anställda via sina fack och personalen via skyddsombud bekräftade att privat äldreomsorg är undermålig. Om det var så, så skulle ingen tycka att det var bra. Det är ju inte det man är oenig om.
Pudelns kärna är ju att det inte stämmer. Om man inte orkar se på äldreomsorgens brister och tillgångar såvida de inte går att koppla till driftsform så riskerar man att missa hela poängen med att sätta kvalitetskrav på verksamheten.
För de är desamma, oavsett hur mycket Socialdemokraterna försöker få det till att de privata kan göra lite som de vill och att det enda som räknas i upphandling är lägsta pris. Att räkna antalet anställda som enda kvalitetsmätare är att se för snävt på frågan om kvalitet. Även om det självklart är en viktig faktor.
All äldreomsorg, såväl offentligt driven som privat, lider av personalbrist, det går helt enkelt inte att få tag i folk. Sjuktalen inom gotländsk äldreomsorg är skyhöga och något lägre hos de privata.
Saga Carlgrens interpellation var rimlig, saklig och relevant. Johan Malmros (C) ska ha en eloge för sin förmåga att lugnt bemöta och förklara i egenskap av ledamot i socialnämnden. I kontrast till Socialdemokraternas "fräsande, spottande och svärande" som Jesper Skalberg Karlsson beskrev det.
ORDLEKAR
Är det något väljare inte är betjänta av så är det ordlekar och hårklyverier som enbart de politiker som sitter allra närmast begriper.
Till exempel har det i en veckas tid kastats ord mot ord om vad som hände när Centerpartiet la fram ett förslag om akutstöd till lantbruket i finansutskottet.
"M stödde inte förslaget därför föll det" hördes det från C. Medan Moderaterna hävdade att de visst stödde förslaget men att Martin Ådahl som la fram det "gjorde ett rookie-misstag och hade inte förankrat förslaget. M stödde men det är ju upp till C att hävda att de har stöd".
Det ter sig som uppenbart att båda sidor vill skapa sig poänger på den andres bekostnad men hur hanterades själva sakfrågan konkret? Kan inte M stödja ett förslag om det inte finns majoritet? Och om det saknades majoritet så var det väl inte bara Moderaterna som var emot?
I dag ska frågan åter upp i utskottet så jag hoppas på en ärlig och saklig rapportering om hur det hanteras av partierna där politikerna riktar sig mot allmänheten, inte varandra.