Jag gillar att IF Metall som ett mansdominerat fackförbund har ett bra och organiserat arbete för att öka jämlikheten. Det är också ett arbete som pågått under många år.
Om jag kommer ihåg bakgrunden rätt började resan då förbundet insåg att de var tvungna att gå före som ett bra exempel. När man krävde olika former av jämlikhetslösningar i de centrala förhandlingarna kunde arbetsgivarna relativt enkelt vifta bort frågan med att IF Metall krävde mer än de själva var beredda att göra i sin egen organisation.
Nu kan fackförbundet ta fram sina egna policys och lyckade exempel under förhandlingarna vilket också gett resultat. Nu lyssnar arbetsgivarna på ett helt annat sätt än de gjord förr. Och när Marie Nilsson, IF Metalls ordförande, påpekar att de stora industrikoncernerna har för få kvinnor i sina styrelser skruvar arbetsgivarens representanter på sig på ett helt annat sätt än när Stefan Löfven eller Anders Ferbe pekade på samma svaghet hos koncernledningarna.
Men IF Metalls jämställdhetsarbete har också utvecklats genom åren. Det har inte stannat vid en lönefråga.
Under många år har IF Metall haft frukostseminarier under Almedalsveckan. Olika intressanta ämnen under flera dagar. De senaste åren har jag valt att besöka de seminarier som behandlat just olika jämställdhetsfrågor. Förra året tog frågan om mäns våld mot kvinnor upp och då utifrån hur det påverkar arbetsplatsen. I år var det information om fackförbundets arbete mot machokulturen som faktiskt pågått sen före metoo.
På seminariet medverkade förutom förbundsordförande Marie Nilsson även Vladimir Jankovic från SKF. Jankovic som är förtroendevald på SKF berättade lite övergripande om det arbete som klubben gör där informationsmöten och utbildning är viktiga. Men Jankovic berättade även om olika situationer han upplevt innan han själv förstod vad machokulturen ställde till med.
Ett exempel rörde en tjej med tillfällig anställning som blev utsatt för den ”råa, men hjärtliga” chargongen. Skämten eskalerade och slöt inte förrän tjejen blivit fastbunden med buntband av en manlig ”arbetskamrat”.
Mannen som band henne fick sparken och tjejen lär nog aldrig jobba inom industrin. Det Jankovic menade med exemplet var att problemen som var välkända i gruppen och för närmaste chef borde ha tagits tag i tidigare. Chargongen borde ha tonats ner så de råa, men hjärtliga skämten aldrig gick över styr och fick någon att må dåligt på jobbet.
För det är till syvende och sist det som IF Metall, tillsammans med arbetsgivarna, försöker råda bot på. Ett arbetsmiljöproblem. Att det i slutändan även skickar signaler ut i samhället som stort är inget som IF Metall ser som negativt. För machokulturen är skadlig och det är bra att Industrifacket Metall tar kampen mot ett problem som inte bara förpestar arbetsplatser utan även stora delar av samhället.