Förra veckan meddelade Högsta förvaltningsdomstolen avgörande i ett mål rörande förvaring av vapen. En man boende i Solna har under många år haft tillstånd att förvara sina jaktvapen i föräldrahemmet i Halland. När det var dags att förnya tillståndet ändrade Polisen sig och sade nej. Efter överklaganden från både mannen och Polisen hamnade ärendet så i Högsta förvaltningsdomstolen som beslutade i enlighet med mannens yrkande.
Mannen har alltså behövt gå hela vägen till högsta instans för att få beskedet att hans fall liknade lagstiftarens exempel på när det är tillåtet att förvara vapen hos annan. Det har rimligtvis kostat honom både tid och pengar.
Detta är ett av problemen med att möta myndigheter jämfört med brottmål och tvistemål – man har inte fri rättshjälp. Hemförsäkringen täcker kostnaderna för tvistemål, och man kan begå vilka övergrepp som helst och få både rättshjälp och en rättvis prövning. Skulle man däremot sköta sin skog så bra att staten vill lägga rabarber på den, bli sjuk och måste hävda sin rätt mot Försäkringskassan eller som i aktuellt fall, vilja förvara vapnen där man jagar, måste man själv stå för advokatarvodet.
Det innebär en radikalt försämrad rättssäkerhet och minskad möjlighet att få felaktiga myndighetsbeslut rättade. Vilket syns i utslagen från förvaltningsrätterna, alltså dit man överklagar myndighetsbeslut. Bara i några enstaka procent går domstolarna på medborgarens linje.
Denna obalans och att myndigheterna oftare får bakläxa när den enskilde har advokathjälp tyder på att något inte står rätt till. En korrekt utredning ska ju inte påverkas av att medborgaren också har jurist. Det är både tydligt och bekymmersamt att förvaltningsrätternas praxis förefaller vara ”om du inte vet, följ myndighetens beslut”.
Förvaltningsrätterna har trots allt skyldighet att utreda hur det egentligen står till. Det är denna skyldighet som brukar anföras för att rättshjälp inte behövs. Domstolarna ska ju utreda så att det blir rätt oavsett vad. Man kan dock med fog ifrågasätta att rätterna fullföljer denna skyldighet.
Detta försvåras av att de ärenden förvaltningsrätterna hanterar ofta innebär stora konsekvenser för den enskilda människan. Böter, eller till och med en kortare tid i fängelse, är ju betydligt mycket mindre ingripande än att bli av med sin egendom eller slåss för sin rätt till assistans eller sjukersättning.
Det finns alltså väldigt goda skäl för att inrätta fri rättshjälp i förvaltningsmål. Skälen mot är däremot få. Skulle det nu vara så att förvaltningsrätterna fattar korrekta beslut kommer ju medborgarna oavsett advokathjälpen fortsätta att förlora i nästan samtliga fall, och därmed själva tvingas betala. Det är ju när man vinner som man ersätts för utgiften. Kostnaden för det offentliga skulle alltså bli i stort sett obefintlig. Om rättshjälp däremot ändrar utfallen innebär det att staten under lång tid nekat människor möjligheten att få rätt trots att de haft rätt. Det är i så fall inte vackert.