För första gången kommer Sverige att delta i ett Nato-toppmöte som fullvärdiga medlemmar. Mötet ska avhandla bland annat ukrainastöd, försvarsplanering och så ska försvarsalliansens 75-årsjubileum uppmärksammas.
Som representant för Sverige reser Ulf Kristersson till Washington med en helt färsk nationell säkerhetsstrategi i sitt handbagage. Säkerhetsstrategin ersätter den tidigare från 2017. Mycket i världen har förändrats sedan 2017 och det är hög tid att den uppdateras.
Strategin är 47 sidor lång. 48 sidor om man inkluderar den helsida som fylls av en bild på Ulf Kristersson. Väldigt bra, läsaren kan ha glömt bort hur statsministern ser ut under tiden man har bläddrat från den föregående sidan, där det också finns en bild på Kristersson.
Bildvalen åsido, detta dokument ska ligga till grund för höstens försvarsbeslut och ge inriktningen för svensk säkerhetspolitik till 2030. Inte speciellt förvånande kommer man fram till att det är Ryssland som är det största hotet mot svensk säkerhet.
Den som någorlunda har följt försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska diskussioner i Sverige de senaste tre åren kommer inte att överraskas av innehållet. Samverkan mellan kommuner, regioner, näringslivet och staten ska bli bättre. Sverige ska bygga starka band med våra allierade.
Med sig till Washington har Kristersson också en debattartikel i Dagens Nyheter (9/7). Där ger han vad Sveriges prioriterade frågor inför toppmötet. Inte heller där ser vi något som skulle överraska en någon som har läst nyheter de senaste åren. En av de prioriterade frågorna är att samtliga länder ska uppnå två procent av BNP i försvarsanslag.
Kristersson skriver "Inget medlemsland ska kunna åka snålskjuts på andra." Vilket är helt korrekt, om en försvarsallians ska fungera måste alla länder bidra. Dock kan man tycka att det är något magstarkt att för ett land som under 74 av Nato:s 75 år har förlitat sig på att få hjälp av Nato-länder utan att vara medlemmar. Det är inte heller så att Sverige de senaste 20 åren har varit fullständigt dedikerade till höga försvarsanslag. Både socialdemokratiska och moderata regeringar har varit mer intresserade av försvaret som budgetregulator än att uppnå höga anslag.
Att varken den nationella säkerhetsstrategin eller statsministerns debattartikel inte kommer som någon överraskning är bra. Säkerhetspolitiken ska inte vara en överraskning. Den ska bedrivas i långa linjer, det ska finnas en röd tråd. Sverige är nu medlemmar i Nato, dammet efter en stökig medlemsprocess har dammet lagt sig. Sverige ska nu hitta in i en ny roll på världsscenen, något som den nya säkerhetsstrategin cementerar.