Man sprider dynga och desinformation och plockar sedan poänger på att vara en motpol mot dessa påståenden som man själv hittat på.
Det är oundvikligt att dra paralleller till det som händer i USA där en före detta president riskerar flera decennier i fängelse för att ha uppviglat sina sympatisörer mot nationen och för att sprida lögner om i stort sett allt. Och ändå ökar hans stöd. Ändå finns risken att han än en gång röstas fram som president.
Det är verkligen lätt att bli uppgiven, hur kunde världen bli så upp och ner? Varför vill folk tro på galenskap och orimligheter?
Om man är kritisk mot hur politiken och politikerna fjärmat sig successivt från allmänheten, vilket är en rimlig kritik, hur kan man då anse att man hellre vill företrädas av populister, hathetsare och desinformatörer?
Jag vet, det är som att ropa i öknen, ingen kommer att svara. Istället kommer kommentarer om att man vill tysta/mobba/utestänga SD.
Så fort man vill veta mer om SD, deras politik och retorik, anklagas man för att vilja tysta dem.
Man anklagas för att peka ut SD:s väljare som rasister när man tvärtemot vill få en förklaring till varför folk som uppenbarligen inte är rasister röstar på ett rasistiskt och populistiskt parti.
Och så fort man kritiserar att M, KD och L anser det lämpligt att låta SD styra vårt land, rycker moderata whatabout-arméer ut och frågar varför man inte istället tar upp något helt annat som inte har med saken att göra.
De senaste dagarna har två av SD:s högsta företrädare, Björn Söder och Richard Jomshof, hetsat mot hbtq-personer och mot muslimer. Tesen är att den ena gruppen stödjer pedofili och den andra är ett mördarpack.
När Sverige står mitt i det mest känsliga säkerhetsläget i modern tid tar sig det parti som är hela orsaken till regeringens existens, rätten att hetsa mot minoriteter och spä på hatet och hetsen mot Sverige.
Det är overkligt.
Regeringsföreträdare har kritiserat. Äntligen. Men dessa ord klingar falskt när alla vet att det som kommer ut från Söder och Jomshof inte är några tillfälliga klavertramp. Det är SD:s livsluft. Det är det här de tycker. Söder och Jomshof skulle inte ha toppositioner i partiet om deras åsikter inte hade stöd.
Det är den här politiken Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson anser är helt okomplicerad att föra in som en förutsättning för att få bilda regering.
Först när SD-företrädare anklagar statsministern och riksdagens talman för att "legitimera pedofili" får Söder en offentlig reprimand. Jomshofs hetsande mot muslimer har ännu inte kritiserats så vitt jag sett.
SD:s gruppledare Linda Lindberg kritiserar också Björn Söder men inte för grunden i hans kritik, hon håller med om att Pride bör kritiseras, men att Söders uttalande möjligen var att ta kritiken ”onödigt långt”.
SD lyckas också med konststycket att utmåla Pride som något av det värsta man vet, men ändå är man arg för att partiet inte är välkommet att delta.
När det gäller Sverigedemokraterna gäller verkligen helt andra regler än för alla andra.