Centerpartiet har problem. De är flera. Det första är att partiet påstår sig vara i mitten. Det är det inte. I ekonomiska politiken, dit arbetsmarknadspolitiken kan räknas, och om att företag ska få driva skolor och omsorg står partiet långt till höger.
Partiet vill sänka skatter och har föreslagit flera skattesänkningar genom åren. Och C vill privatisera på områden som arbetsförmedling samt vill ha marknadslösningar gällande bostadshyror och försvaga anställningstrygghet. Och C vill inte åtgärda de negativa effekterna av att företag i Sverige som enda land i världen kan driva skolor med anslag från skatteintäkter och ta ut vinst.
På flera områden på vänsterhögerskalan, om skatter, villkor på arbetsmarknaden och hyresbostadsmarknaden och offentlig välfärd och driften av den har C en politik som ligger till höger, inte i mitten. På de områdena, vissa eller alla, har borgerliga partier och Sverigedemokraterna också en politik som är till höger.
Men C har sammantaget mest högerliggande politik i att förorda marknadsmodeller, färre eller svagare trygghetsregler för anställda och vilja att sänka skatter snarare än att höja dem. I dessa frågor är det S och möjligen MP som ligger närmast mitten, inte C.
Gällande flera frågor som finns på det som kallas GAL-TAN-skalan som rör kulturfrågor och en del annat ligger C också långt åt en kant. Partiet driver en migrationspolitik som skulle innebära att Sverige skulle ta emot ganska många migranter. MP och V har liknande politik. SD, M och KD har en restriktiv migrationspolitik. Inte heller på detta område ligger C i mitten. Åter är det S och kanske L som hamnar i mitten.
C har inriktat sig på att vara motståndare mot SD och det SD står för. Det gäller människosynen som SD har och sådant som rör kultur- och demokratifrågor. SD är ett parti som är främlingsfientligt, menar C. Den linje som C har gällande SD är en som går att driva med motiv om öppenhet och demokrati och som är principfast. Man kan berömma C för det. Men det är inte en linje i mitten. M och KD och kanske L snart har lämnat den avvisande hållningen till SD och lägger nu förslag i riksdagen med SD.
C är inte i mitten varken på högervänsterskalan eller GAL-TAN-skalan om kultur och demokrati. C vill heller inte ta ställning och sälla sig till ett av de två regeringsunderlagen M, KD, L och SD eller S, MP och V. C ihärdar i att tala om ett alternativ i mitten som inte finns eftersom inget annat parti ser politiken som C ser den utan som delad i två block.
Väljarna har nu ledsnat på C och överger partiet. I Ipsos för maj i Dagens Nyheter med mätperiod 10 till 22 maj fick C bara fem procent. Det är en halvering på knappt ett år sedan 10 procent i juni i fjol. Om 5 procent skulle bli valresultat för C skulle det vara det sämsta i dess 114-åriga historia. Sämst hittills fick C i valet 1998 med 5,13 procent. C-valresultatet 2018 var 8,6 procent.
Partiledaren Annie Lööf tappade dessutom mest i förtroende i en mätning i Aftonbladet 26/5 av Demoskop gjord 26/4 till 2/5. Hon fick 19 procent, vilket var en minskning från 22 förra mätningen. Många, 63 procent, har dessutom inte förtroende för Lööf.
I Norge och Finland kan motsvarigheten till C sitta i samma regering som S och V. Även i svenska kommuner styr C i mer än 20 av dem ihop med bland annat V. Att C inte kan förhandla om budgetfrågor med V, och S och MP, framstår som konstigt. M, KD och L förhandlar med SD, som om de fyras förslag nu till höjningar för pensionärer.
Det är dags för C att trots sin högerkantposition i ekonomiska frågor börja förhandla med bland annat V. Vill C inte det får partiet överväga att likt M, KD och L förhandla med SD. Vill inte C heller det får C finna sig i att väljare lämnar det. Det gör de nu och C är farligt nära riksdagens spärr på fyra procent.