Efter förhandlingar mellan Recep Erdoğan, Ulf Kristersson och Jens Stoltenberg meddelade Turkiet att man kommer att ratificera det svenska medlemskapet i Nato och efter det meddelade Ungern att deras ratificering nu enbart var en ”teknikalitet”. I en orolig omvärld ska man inte ta ut något i förskott. Sverige är inte medlemmar förens den svenska fanan vajar på sin stång utanför Natohögkvarteret i Bryssel.
En sak som är lätt att glömma bort i euforin och lättnaden över att medlemskapsprocessen nu verkar gå mot sitt slut är att det faktiskt inte är Recep Erdoğan och Viktor Orbán som rent formellt ratificerar det svenska medlemskapet. Det görs av deras respektive parlament. Båda dessa herrar har starkt inflytande över sina parlament, för att uttrycka det milt. Samtidigt finns det gott om utrymme för att fortsätta göra inrikespolitik av medlemskapet.
Man ska inte tro att bara för att Kristersson och Erdoğan skakade hand i Vilnius är koranbränningar och dockor hängande i lyktstolpar bortglömda. Den 28 juni kallade talmannen för den turkiska nationalförsamlingen de som hade godkänt koranbränningar i Sverige för ”partners in crimes against humanity”. Det är inte ett ställningstagande och tonläge som är helt lätt att klättra ned från.
Precis som i alla länder är inte politiska partier, och än mindre nationella parlament, homogena. Det finns alltid en bredd av åsikter. Det är inte otänkbart att det finns nationalistiska krafter i det turkiska parlamentet som fortfarande har invändningar mot att acceptera Sverige som medlem. Att dessa krafter skulle vara i majoritet kanske är osannolikt, men Erdoğans parti, AKP, har inte egen majoritet i parlamentet, utan förlitar sig på en koalition av ultranationalistiska och islamistiska partier.
Ett annat problem som kanske inte kan stoppa ratificeringsprocessen, men som har all möjlighet att försena den är sommaren. Även politiker tar sommarsemester, de flesta parlament i runt om i världen tar sommaruppehåll. Detta kommer också både turkiska och ungerska parlamenten att göra. Det turkiska parlamentet kommer hålla öppet till den 27 juli, men Ungerns parlament har publicerat inte när de kommer att avsluta sin vårtermin men beroende på hur lång tid all formalia kring en ratificering finns det en reell risk att man inte kommer att hinna färdigt med alla processer innan det är dags för parlamentarikerna att ta ledigt för sommaren.
Allt detta är såklart rena spekulationer om vad som kan tänkas hända. Ingen tycker heller om en dysterkvist, men med tanke på hur krokig vägen till ett medlemskap har varit så är inte helt dumt att invänta den faktiska ratificeringen av medlemskapet innan vi firar. Här har faktiskt också svenska politiker ett ansvar, framför allt Ulf Kristersson, att inte ta ut segern i förskott. När regeringen bommar på vallöfte efter vallöfte kan det vara inrikespolitiskt bekvämt att utropa detta som historiskt, pusta ut och låta gratulationerna skölja över sig. Det är dock ett kortsiktigt spel, om det återigen skulle fastna käppar i våra hjul skulle det underminera förtroendet, inte bara för Ulf Kristersson som politiker, men även för den svenska regeringen som institution. Vi måste alltid ha med oss att inget är klart förren det är klart.