Det som då var en självklarhet har i dag blivit något att håna, "alla människors lika värde" har blivit en "godhetsstämpel" och politiker raljerar över att vi inte kommer att bädda för en ny Förintelse för att man samarbetar med SD i riksdagen.
Men då och då är det som att vi ruskas om av en reality check. Det händer något som visar på det absurda i att sätta sig för att förhandla med partiet.
Som när Aron Emilsson, kulturpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna, häromveckan krävde att SVT:s och SR:s chefer skulle kallas till socialutskottet för att "diskutera frågan om opartiskhet".
Det är ett så häpnadsväckande krav att normaliseringen av partiet tvärnitade och förhoppningsvis ledde det till en och annan reflektion hos Kristdemokraterna och Moderaterna.
För det är inget olycksfall i arbetet eller enstaka galenskap. Politisk kontroll över medierna är en viktig del i SD:s vision för Sverige. De gick lite för snabbt fram bara, trodde att de kommit längre in i stugvärmen än de faktiskt hade. Avslöjade lite för mycket, blev för ivriga.
I SD:s värld ska det vara omöjligt, helst olagligt, att själv bestämma att man inte vill ha med SD att göra. Det kallas censur och mobbning att inte alla medborgare sympatiserar med det rasistiska partiet som vill riva stora delar av den demokrati vi känner i dag.
Vi ser vad som händer i de kommuner där SD sitter på makten. I Hörby har nära hälften av alla tjänstemän slutat sedan SD tog makten. Förtroendet mellan politiker och tjänstemän är ett fundament i våra kommuner och regioner. Tjänstemännen ska vara opartiska och jobba på oavsett politisk styrning, men det måste finnas en respekt för varandra.
Tjänstemännen i Hörby vittnar om trakasserier och fientliga attityder från den politiska ledningen. Att cheferna slutar bekommer inte kommunstyrelsens ordförande i Hörby. Det är i sig en talande, och skrämmande, bild.
När skyddsombud larmar om dålig arbetsmiljö och att det förekommer trakasserier, tar den politiska ledningen i Hörby det som politiskt agerande. När facket agerar kallar de det "missbruk av den frihet som intresseorganisationer fått av svenska folket att förvalta med ansvar”.
Se, ta in och fundera. Är det mobbning att inte samarbeta med ett parti med dessa ambitioner?
När SD ligger lågt i de kommuner där de ännu inte har hittat nån att liera sig med för att nå makten kan man tänka att det ingår i samma strategi som partiet har på riksplanet när de öppet erkänner att de inte vill ha plats i nån regering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna.
Påverka så mycket möjligt på riksplanet, utan att behöva ta ansvar eller ställas till svars. Man kan fortsätta jobba i "opposition" och låtsas att man inte tillhör den politiska eliten.
Genom att ligga lågt i kommuner och regioner behöver man inte heller bevisa nåt utan kan hålla sympatisörerna kvar genom att klaga på alla andra partier utan att ha nån egen politik. Eller ens ha företrädare på alla platser som väljarna har gett dem via sina röster.
Det är så djupt ovärdigt Sverige men snart borde botten vara nådd.