I morgon ska regionstyrelsen yttra sig över förslaget på regional utvecklingsstrategi för Gotland.
Inledningen i denna är värd att skriva ut och sätta upp på väggen:
”Gotland har fantastiska förutsättningar. Pulserande landsbygder och en levande stad, unika natur- och kulturvärden,ett rikt näringsliv, människor med en stark företagaranda och ett stort engagemang för sin bygd och för samhällsutvecklingen.
Att leva och verka på en ö har alltid krävt nyfikenhet, samarbete, mod och uppfinningsrikedom. Det finns en stark tillit och närhet mellan människor. Som ö-region har vi genom historien varit öppna för influenser från omvärlden. Allt detta stärker förmågan till förnyelse och omställning”.
Detta är alltså inte visionen utan utgångsläget. Det vore väldigt bra om vi kunde tänka mer på det och ingjuta lite mer självförtroende i vad vi faktiskt har och vad vi faktiskt är. Oavsett om vi bott här hela våra liv eller om vi flyttade hit förra veckan.
De gotländska landsbygderna är inte på utdöende. Det är inte längre ett myllrande folkliv i husen som det var förr när mamma var hemma med barnen och de flesta försörjde sig på små lantbruk.
Men det finns en levande landsbygd över hela ön vilket är unikt för Gotland. Det handlar inte om att rädda landsbygden men om vi vill att den ska fortleva som i dag behöver vi låta bli att fatta beslut som lägger hinder i vägen för folk att bo utanför tätorterna.
Vi har så enormt mycket gratis i form av dragningskraft och attraktion. Det talas ofta om skyhöga huspriser men det finns lika många billiga hus och lägenheter att köpa om man inte måste bo i Visby, på Fårö eller Storsudret.
Gotland var tidigt i startblocken för den digitala utvecklingen och har långt före övriga landet en fiberuppkoppling i var mans hus. I stort sett.
Den springande punkten för ett sammanhållet Gotland är en fungerande, och tillgänglig kollektivtrafik. Det är i alla fall min uppfattning. Det var så otroligt korkat att lägga ner järnvägen men även om det fanns entusiaster som för något år sedan ville återuppbygga den, är det nog mer konstruktivt att tänka framåt än bakåt.
Bussarna måste gå så pass ofta, längs rätt linjer och med så pass lång uthållighet att det blir ett faktiskt alternativ att välja. Varje dag.
Det är inte ett alternativ att ta bussen om den tar en timme längre i restid än att ta bilen. Hur klimatsmart man än är, går vardagspusslet och umgänge med familjen före att spara på utsläppen genom att åka buss. Kalla mig cyniker men så fungerar nog de flesta av oss.
Så landsbygderna behöver inga akutinsatser, däremot långsiktiga och uppriktiga förutsättningar och villkor.
Där en räddningsaktion verkligen skulle behövas gällande regional utveckling är snarare Visby innerstad.
Jag tror ju inte så mycket på statlig inblandning i privatpersoners beslut och ägande. Men var går gränsen för hur stor andel av innerstaden som kan vara sommarnöje för besuttna medborgare?
Hur ska världsarvet även innebära att en stad lever i sin nutid och är tillgänglig för gotlänningarna som val av bostadsort?
Här finns inga enkla svar men nog är det värt mer möda än att rädda landsbygder som i stora delar redan sprudlar av liv?