Konstnärerna Christo och Jeanne-Claude (Christo Vladimirov Javacheff och Jeanne-Claude Denat de Guillebon) gjorde sig kända genom massiv användning av tyg, ofta genom att klä in kända byggnader. Om det konstnärliga värdet av denna gärning kan man ha delade meningar, men det var åtminstone tillfälliga projekt och förmedlade inget uppenbart budskap, än mindre ett kommersiellt sådant. Mest känd är kanske inlindningen av riksdagshuset i Berlin.
Värre är det med så kallade vepor. Stora tygschabrak som i det offentliga rummet ofta döljer fasader och skriker ut kommersiella budskap om varumärken. Det är en typ av påflugen marknadsföring som är sällsynt illa lämpad för en miljö som Visbys innerstad. Det är ett sätt att slå mynt av att existera och sticka ut i en speciell och attraktiv miljö, som samtidigt det gör denna miljö mindre speciell och attraktiv. En företeelse som man kan kalla för parasitär.
Fastighetsägarna i innerstaden lever med ett omfattande regelverk och tillståndsgivning bara om de vill renovera och hålla sina fastigheter i skick. Detta har ålagts dem därför att myndigheterna vill skydda miljön och dess värde. Det borde vara uppenbart att vepor inte hör hemma i en sådan miljö. Ändå pågår en process som måste beskrivas som måste beskrivas som oavslutad, även om mark- och miljödomstolen nyss upphävt ett beslut av miljö- och byggnämnden. Det rör ett beslut som nämnden fattade om reklamvepor på Hamnplan 5-huset i Visby.
Domslutet innebär dock absolut inget klartecken för fastighetsägare i Visbys innerstad att smäcka upp vepor om de har lust. Så vitt jag kan förstå det har domstolen haft tekniska invändningar mot innehållet i nämndens beslut, men det innebär inte att det är öppen säsong för skrika gigantiska budskap på innerstadens fasader.
Region Gotland har för all del anledning att lära sig av mark- och miljödomstolens beslut om hur man bör förfara när man inskrider mot fastighetsägare som på ett olämpligt sätt tar det offentliga gemensamma gaturummet i anspråk för att prångla ut inkomstgenererande budskap. Men Regionen har också all anledning att fortsätta freda gaturummet för världsarvets och det gemensamma bästas skull. Staden är en miljö där många olika intressen ska samexistera och både boende och besökare har ett gemensamt intresse av den miljö de älskar inte devalveras av en iögonfallande och världsarvsskymmande tävlan om deras uppmärksamhet.