Jag är ute på promenad. Plötsligt kommer en hund gåendes mot mig. Kort därefter går hundens ägare – en kvinna i övre medelåldern. Inget konstigt med det – förutom att det hunden skuttar förbi med i munnen får mig att skratta högt. Sin ägares mobiltelefon. I en digitaliserad värld där lämna skärmen blivit ett koncept så har till och med hundar börjat säga ifrån.
Allt längre ner i åldrarna blir vi beroende av skärmar. Små, mellanstora och stora. Det är sällan vi ses sitta utan telefon, surfplatta, dator eller TV. Det sägs att det blåa ljuset från skärmarna kan vara skadligt och gör ens sömn sämre. När vi var små pratades det om fyrkantiga ögon och nu blått ljus. Det gör det lätt att tro att allting är påhitt. Men någon sanning finns det i att vi är beroende. Att sitta och scrolla i timmar är lätt. Man får ju någon slags dopaminkick av det, vilket gör att det går att likställa med ett beroende.
Förskolepsykologen Caroline Svensson är en av de som tittat på just skärmanvändning och hur det påverkar yngre barn. Gotland stämmer överens med resten av landet. Det förekommer mycket skärmtid. Hon uppmanar att man ska undvika och begränsa skärmar för att främja motorisk träning och socialt samspel. Svensson menar också att skärmar kan anses vara som godis, något som är en belöning, men också ett beroende. För mycket blir skadligt för individen.
Samtidigt hör vi om motoriska svårigheter hos unga. Många barn och unga skriver dåligt, för de inte är vana att hålla i en penna. Kanske kan man skylla på skärmarna där också.
Det verkar dock inte bara vara de yngre som har problem med sin skärmanvändning. Hur många gånger ser man inte föräldrar ignorera sina barn för att skriva klart ett mejl? Eller för att titta klart på en Facebook-video? Det händer hela tiden. Man har suttit på jobbintervju och personen kollar telefonen. Eller tar en fika med en vän som inte lyssnar för något som händer på Instagram är mer intressant.
Det hela får en att undra hur mycket hundens ägare hade scrollat på telefonen innan hunden till slut fick nog och skuttade iväg med problemet. Och en promenad tillsammans ute i naturen är självklart trevligare för båda. Det är viktigt att ta tillvara på tiden man har tillsammans.
Det är också något fint med att kunna vara så pass uppkopplade som vi är. Tankarna är med dem som har familj och släkt i andra länder. Kanske till och med krigsdrabbade områden. De har möjlighet att kunna ringa och se varandra och vara i konstant kommunikation. Det är något oerhört värdefullt eftersom distansen inte längre spelar så stor roll. Man kan säkerställa att personer man tycker om men som bor långt borta har det bra. Det är en slags uppkoppling vi inte hade för tjugo år sedan. Och man ska uppskatta den.
Men problemet är när skärmar får negativa konsekvenser. När det går ut över de som vi umgås med, eller vår utveckling. Då kanske det är dags att lyssna på både psykologer och husdjur och ägna mer tid med de runt omkring oss än med människorna på skärmen.