En "kioskvältare" är branschjargong inom pressen för en riktig toppnyhet. För mitt inre öga har jag föreställt mig kioskvältaren som något som får en anstormning av lösnummerköpare att välta kiosken.
Att lasarettet på nytt kan få en kiosk, efter en utmaning från Pressbyrån, väcker kanske inte sådana enorma reaktioner. Men jag är övertygad om att nyheten överlag hälsas med glädje av de flesta. I en kiosk kan de inlagda – eller deras anhöriga, personal och andra besökare – handla varor som lättar upp existensen eller fördriver tiden. Något gott, läsvärt eller vackert, exempelvis. Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Mats-Ola Rödén (L) är också mycket positiv i en kommentar till kioskinitiativet:
– Spontant tycker jag att det låter väldigt bra.
Det kanske låter som en helt självklar inställning till ny och förbättrad service som inte kostar skattebetalarna något. Men det är inte alls självklart. Så resonerade nämligen inte de rödgröna när den dåvarande kiosken, som drevs i Regionens egen regi, avvecklades för lite mindre än ett decennium sedan. De tycktes göra sitt bästa för att lasarettet inte skulle ha någon kiosk.
Först inkom en utmaning av verksamheten, från en privat entreprenör. Den väckte noll gensvar. Senare sade man sig försöka genomföra en upphandling av driften. Men den var som riggad för att misslyckas. Upphandlingen var försedd med villkor som gjorde affären orimlig för varje hugad anbudsgivare. Det kom in anbud, men försedda med förslag om förändringar av dessa villkor. Det var Regionen då inte alls intresserad av. Upphandlingsprocessen avbröts, med hänvisning till att ett anbud var ofullständigt och att ett annan inte uppfyllde de så kallade skallkraven, och kiosken lades ner.
Vi har den här gången anledning att förvänta oss en fortsatt välvillig inställning från Regionens sida, till Pressbyråns önskemål att få driva en kiosk i lasarettet. Förhoppningsvis utsträcker sig denna välvillighet till alla typer av varor som kiosker ofta har i sitt sortiment. Så var det inte heller förra gången.
Regionen har till exempel en policy mot nikotinhaltiga varor, som det säkert vore klokt att patienter och besökare slutade bruka. Men myndiga patienter och besökare är ju just myndiga, varför jag tycker att det vore orimligt att försöka tvinga dem att leva i enlighet med regional policy genom att, när de befinner sig i en utsatt position, undanhålla vissa produkter som är tillgängliga i resten av samhället.