Under sommaren har DN haft en riktigt intressant artikelserie om järnvägen, men orsakerna bakom järnvägens förfall kan användas på fler av våra offentliga verksamheter.
I artikelserien får vi reda på att underhållsskulden är enorm. Vi har dessutom fått reda på att upphandlingarna för att renovera delar av den slitna infrastrukturen medverkar till en ökande underhållsskuld.
Den bakomliggande orsaken är den bolagisering och privatisering som drabbat järnvägen och många andra offentliga verksamheter.
Ingen tar numera helhetsansvaret för järnvägen och det känns länge sedan vi kunnat ställa klockan efter tåget.
I artikelserien menar SJ:s vd Monica Lingegård att ”vi är på väg mot en nationell härdsmälta”. Hon tar samtidigt på sig att SJ har ett jobb att göra, men samtidigt beror bara 18 procent av tågförseningarna på SJ. Den stora orsaken till förseningarna är det eftersatta underhållet av järnvägen.
Med nuvarande takt tar det cirka 350 år att byta ut alla uttjänta ledningsstolpar och kontaktledningar utmed den svenska järnvägen. Samtidigt som underhållsskulden växer med 400 000 kronor i timmen.
Ulf Adelsson som ledde moderaterna 1981 – 86 och var styrelseordförande i SJ under tio år är tydlig i sin kritik. ”Det har varit en lekstuga för okunniga politiker i 35 år. Nu får det vara slut.” Han är övertygad om att stora delar av järnvägens alla olika verksamhetsdelar måste återförstatligas. Något som de flesta moderater nog ser som en svordom i kyrkan.
Men Adelsson är inte emot konkurrens, han ser att det vi nu har är ”ett sönderstyckat kaos där ingen har ansvar och alla drar åt sitt håll”. Han förklarar att ”järnvägen är ingen vanlig frisersalong eller restaurang. Den är ett slutet system där alla är beroende av varandra.”
Efter snökaoset i vintras på E22:an där bilister blev sittande i köer i närmare ett dygn, blev det tydligt att ingen tar helhetsansvaret för våra vägar vid krissituationer. Precis som järnvägen har ansvaret för vårt vägnät gått från EN statlig myndighet till ett gytter av offentliga och privata aktörer som drar åt olika håll.
I somras fick vi ett eget gotländskt exempel när kollektivtrafikens bussar blev överfyllda och tvingades lämna kvar resenärer på hållplatserna. Då kom diskussionen om förstärkningsbussar upp, där underentreprenören till huvudentreprenören först svor sig fri från ansvar för att sedan medge att det var på deras order som eventuella förstärkningsbussar kunde sättas in. Hur det blev vet jag inte, men att vi har system där kommunal service inte sätter användaren i fokus är rent ut sagt korkat.
I stället för att ta ett snabbt beslut att sätta in en förstärkningsbuss så alla som tänkt sig åka kollektivt får åka kollektivt, börjar man diskutera vad som står i avtalet angående förstärkningsbussar.
Viktig och samhällsnyttig infrastruktur och service har sen 1980-talets slut privatiserats sönder bit för bit. I dag ser vi hur det som skulle bli effektivare och billigare blivit ineffektivt och dyrt. Kostnaderna för de nyliberala experimenten Sverige utsatts för är enorma. Bara den upprustning som järnvägen är i behov av skulle kosta 75 miljarder kronor i dag.
Privatiseringen och bolagiseringen har lett till att ingen i dag tar ansvar för kärnverksamheten. Att tågen går, att bilarna kan köra eller att passagerare får åka kollektivt på Gotland.
Nu har det hela gått så långt att till och med före detta partiledare för Moderaterna vill återförstatliga offentliga verksamheter.