Redan när den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, allmänt kallad stupstocken, infördes av Alliansregeringen 2008, fick den svidande kritik. Redan då kunde de flesta förstå att långtidssjukskrivna knappast skulle bli friskare för att rätten till sjukpenning försvann efter två och ett halvt år. Nu har Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, utrett frågan och kommit fram till att den så kallade stupstocken inte fungerat som den var tänkt.
Alliansen, som låg bakom den omtalade försämringen av sjukförsäkringen, trodde att en bortre gräns skulle öka möjligheterna och drivkrafterna för sjukskrivna att återgå i arbete. Idén, som länge genomsyrat stora delar av borgerligheten, innebär att de som går på ”bidrag” gör det för att de inte ser någon anledning att arbeta och göra rätt för sig då ersättningarna är för höga. Lägre ersättningar är därmed medicinen för att få de sjuka i jobb.
Med en bortre gräns menade Alliansen att de sjuka skulle ta sig i kragen och börja arbete när deras ersättning drogs in. Något som de flesta inser är en rätt cynisk inställning till människor. En inställning som Moderaterna verkar hålla kvar vid. Något som deras ständiga attacker på socialförsäkringssystemen visar, där de vill införa ett ”bidragstak”, då ersättningarna i deras ögon är på tok för höga. När reformen, där stupstocken ingick och som kraftigt försämrade sjukförsäkringen, klubbades i riksdagen reste sig delar av de borgerliga ledamöterna upp och applåderade beslutet.
Nu har ISF granskat hur den bortre tidsgränsen fungerat. De har jämfört personer som blev uteslutna ur sjukförsäkringen under stupstockens tid och de som uppnått samma antal dagar med sjukpenning efter borttagandet av den bortre tidsgränsen.
ISF fastslår att de sjuka inte blev friskare däremot sparade samhället pengar då den sammanlagda summan av ersättningar till de som blev utförsäkrade minskade med omkring 25 procent under de tre månader som karenstiden hindrade sjuka att åter få rätt till sjukpenning. Utredningen visar att en mycket stor andel av de som uteslöts ur försäkringen var tillbaka i systemet efter mindre än ett år. Varken möjligheten eller drivkraften att återgå i arbete hade gjort dem friskare.
Utredningen visar att de sjukas inkomster minskade under den karenstid på tre månader som fanns innan de kunde ansöka om sjukpenning igen, men därefter bibehölls på samma nivå som innan. Något som inte är märkligt då de inte blev friska av att bli av med sjukpenningen.
ISF har också jämfört hur många av de sjukskrivna som är fortsatt sjukskrivna före och efter borttagandet av stupstocken. Rapporten visar av lättförklarliga skäl en stor skillnad från stupstocken till karenstidens slut då de som uteslöts inte fick sjukpenning, jämfört med efter stupstocken borttagande. Men efter omkring ett halvår är skillnaderna marginella. Oavsett om de långtidssjukskrivna blev utförsäkrade eller ej, uppbar de ändå sjukpenning efter tre till tre och ett halvt år efter första sjukdagen.
De som har varit sjukskrivna i mer än två och ett halvt år har utifrån min erfarenhet en så pass svår sjukdomsbild att det behövs riktig rehabilitering, praktik och slutligen ordentligt anpassade jobb. Något som även Alliansen borde ha haft i åtanke innan det fatala beslutet klubbades. Då hade många tragiska livsöden inte blivit fullt så tragiska som de nu blev.
Det ISF konstaterar och som kritiker redan påpekade inför beslutat 2008 är att stupstocken gjorde sjuka fattigare och inte friskare.