I en insändare i fredagens tidning beskriver centerpartiets grupp i socialnämnden sin syn på äldreomsorgen. Många kloka tankar förs fram men i slutet på insändaren hajar jag till. ”Andra viktiga beslut för en bättre omsorg handlar om att utvidga RUT-avdraget med fler tjänster som enbart personer över en viss ålder har rätt till.”
Att Centerpartiet är de som värnar mest om RUT-avdraget är ingen nyhet, men att de påstår att RUT förbättrar omsorgen ställer jag mig mycket tveksam till. Visserligen kan äldre de som har bra pension eller sparkapital köpa RUT-tjänster, men det innebär samtidigt att de som inte har råd får sämre omsorg, relativt sett. RUT-avdraget ökar skillnaderna mellan fattig och rik, och stad och land. Tvärtemot den syn jag har på hur vi ska använda våra skattemedel.
Men så är ju RUT-avdraget Stureplanscenterns skötebarn. Där det forna landsbygdspartiets värnande av landsbygdens folk, lyser med sin frånvaro. En politik som innebär att pensionerade lantbrukare inte har möjlighet till extra service om just deras ort inte ses som lönsam för RUT-tjänster, eller om deras pensioner rent av är för låga. Samtidigt som storstädernas pensionärselit får etagevåningen på Östermalm städad, vardagskläderna tvättade, knappar isydda och fracken respektive galaklänningen kemtvättad, allt med möjlighet till skatteavdrag.
Jag hade hellre sett att våra skatter finansierade ett större hemtjänstutbud för alla äldre. Då kan även äldre med låg pension eller äldre som är bosatta i geografiska områden där privata RUT-företag inte ser någon lönsamhet, få en bättre omsorg. Jag tycker principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” bör vara såväl skattesystemets som välfärdens ledljus. Men där har jag och Centerpartiet helt skilda uppfattningar.
Generellt sett, och nu drar jag alla partier över en kam, verkar de äldres möjlighet till ett bra sista boende numera gå ut på att kunna hitta det boende som är minst utsatt för tuffa besparingar. Det som ännu klara av att ha en bemanning som kan ge omsorg efter behov, i alla fall till de med störst behov. Det boende som ännu använder närproducerade råvaror och tillagar maten i ett kök i boendet så matdoften sprider sig under stora delar av dagen och inte bara när de levererade kantinerna öppnas eller den kylda maten värms i mikrovågsugnen. Finns det boendet här på ön eller har våra äldre inte ens möjligheten att välja ett boende där de får den service de vill ha. I Sverige har politiker genom åren sett äldreomsorgen som en verksamhet där man kan spara pengar. Pandemin har med största tydlighet visat just det, att den anorektiska konkurrensutsättning som styrt äldreomsorgens ekonomiska förutsättningar under lång tid inte ger bättre verksamhet.
I min värld är konkurrens ett medel för att förbättra olika produkter eller tjänster. Men i offentlig verksamhet har politikerna sett till att konkurrensen går ut på att hitta minsta möjliga service för minsta möjliga kostnad utan att tulla på lagstadgade krav. Det ska fortfarande vara bra omsorg, men var går den gränsen? En, två eller sju promenader eller duschmöjligheter i veckan? Hur länge ska en äldre få vänta på att få kliva upp på morgonen innan gränsen är nådd och hur länge kan personalen trösta vid behov utan att det drabbar någon annan boende? Och hur får man ihop en bemanning som inte blir för dyr, så den passar varje enskild äldre.
Det är lätt att förstå hur RUT-tjänster blivit så populära bland de som har råd och möjlighet. Jag förstår varför många vill bo kvar hemma så långe som möjligt och gärna betalar för tjänster som underlättar den möjligheten.
Men är det då inte bättre att lägga alla pengar som RUT-tjänsterna kostar på en bättre äldreomsorg för alla. Förbättra utbudet inom hemtjänsten så även tjänster som numera inte ingår kan förbättra omsorgen för alla som har behovet. Minska kraven för att få rätt till en service som sätter, om inte guldkant, så i alla fall bronskant på tillvaron. I stället för att som C föreslår, låta plånboken styra äldreomsorgen.