Dödshjälp är en av de svåraste frågorna att diskutera, särskilt här i Sverige där döden är något vi inte pratar om i vardagen. Men frågan om rätten till sin egen död har fått ett allt större utrymme i media de senaste åren.
Inte minst på grund av professor Staffan Bergström som medverkade till att en svårt ALS-sjuk man, utifrån eget önskemål, fick dö i sitt hem. Orsaken till att den ALS-sjuka patienten fick dö i sitt hem var att pandemin hade stoppat hans möjlighet att resa till den dödshjälpsklinik i Schweiz där han hade fått tid för att avsluta sitt liv.
Bergström friades från brott, men dömdes av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd till det hårdaste straffet de kan utdöma. Han blev av med sin läkarlegitimation efter 53 prickfria år.
Ansvarsnämndens beslut har jag kritiserat tidigare och att en läkare, som utför patientens önskan, blir av med sin legitimation medan en gynekolog som upprepade gånger har förstör människors liv genom medvetna felbehandlingar bara blivit varnad och dömd till prövotid är för mig en gåta.
Bergström hamnar genom hälso- och sjukvårdens ansvarsnämndens beslut i samma grupp av läkare där även kirurgen Paolo Macchiarini finns, vilket styrker tesen om att Bergströms straff är för omfattande utifrån vad han faktiskt gjort.
Men den frågan lägger jag undan och koncentrera mig i stället på frågan om rätten till sin egen död.
I Sverige är det tillåtet för svårt sjuka patienter att avbryta sin behandling när patienten så vill, vilket jag liknar vid ett beslut att också avsluta sitt liv. Därefter vidtar oftast palliativ vård med exempelvis smärtlindring tills sjukdomen tar patientens liv. Något som kan bli en mycket utdragen och smärtsam process. Både för patient som för anhöriga. Vad samma patient däremot inte får välja är att ta sitt eget liv innan den långdragna och smärtsamma processen blir outhärdlig. Vilket jag anser är ett omyndigförklarade av vuxna människor.
Detta omyndigförklarande leder till, förutom en tuff utdragen process för både patient och anhöriga, att anhöriga kan ta saken i egna händer och hjälper den dödssjuka till att avsluta sina liv.
I Sverige är det som jag tolkar lagarna och hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, bättre att svårt sjuka tvingas genomlida en lång tid i smärta än att de får kompetent hjälp att somna in. Eller för den delen att anhöriga utan erforderlig utbildning hjälper sina anhöriga att dö, än att läkare med gedigen utbildning får lov att hjälpa till.
Så länge Sverige vidhåller sin rabiata inställning till dödshjälp blir frågan även ekonomisk, där välbeställda kan öka utomlands, medan fattiga tvingas till den svenska palliativa vården och den utdragna processen som det innebär.
I mitt tycke är detta fel. Vi måste ha en möjlighet att få avsluta våra liv på bästa möjliga sätt utan att detta ses som det värsta övertrampet en läkare kan begå.
Staffan Bergström nöjer sig nu inte med Högsta förvaltningsdomstolens beslut att inte ge prövningstillstånd. Bergström skriver i ett pressmeddelande att han nu avser att gå till Europadomstolen med sitt fall. Bergström anser att ”med tanke på den totala avsaknaden av rättslig reglering av dödshjälpsfrågan i Sverige finns det skäl att anta att Europadomstolen skulle anse att den svenska ordningen utgör en kränkning av artikel 8 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna”.
Jag hoppa Bergström har rätt i sitt antagande och att Europadomstolen ger oss svenskar rätt till vår egen död.