När Regionfullmäktige startar den 30 september är det vice ordförande Christer Engelhardt som öppnar mötet.
När Regionfullmäktiges första sammanträde efter sommaren klubbas igång den 30 september är det vice ordförande Christer Engelhardt som håller i mötet. I alla fall inledningsvis. Vem som därefter tar över uppdraget som ordförande för regionens högsta beslutande organ är ännu höljt i ett dunkel.
Men en sak som är säker är att den ordförande vi vant oss vid under de närmare sex år hon hållit i klubban inte kommer att ha samma roll den 30 september. Jag kommer att sakna Inger Harlevi, men misstänker samtidigt att jag så småningom kommer vänja mig vid den som kommer att ta över.
Att vara ordförande för Regionfullmäktige är ett ärofyllt förtroendeuppdrag. Och det är just förtroendet för Harlevi som nu sviktar efter de uppgifter som framkommit under sommaren angående hennes tjänsteresor och om de verkligen varit godkända på rätt sätt.
Av det som framkommit ser jag en stor otydlighet i regionens resereglement. Jag har svårt att veta om de resor som Harlevi kritiseras för gjorts utifrån de regelverk som gäller eller inte. Vad har sagts när Harlevi utsetts till de uppdrag hon haft i främst Hansan och vilka eventuella justeringar har gjorts efter hand. För en sak är rätt tydlig för mig, om man utses att företräda Region Gotland ska man också ha förutsättningar att fullfölja det uppdraget.
Samtidigt kan regionen inte stå för alla utgifter när det gäller uppdrag man fått som en följd av det regionuppdrag man har. Här måste det finnas en tydlighet i regionens resereglemente om vilka uppdrag som regionen står för och vilka kostnader som andra organisationer får ta på sig. Det är bra att det nu görs en översyn av resereglementet.
Det som sticker ut i de uppgifter som media rapporterat om gällande Inger Harlevis resor är att hon beställt resor på ett sätt som bryter mot regionens upphandlingsreglemente. Harlevi har valt att runda det bolag som regionen upphandlat, och valt ett beställa resor från ett annat. Orsaken ska vara att det blev billigare, samt att det bolag som upphandlats inte skött sig och av den anledningen blivit av med sina uppdrag av ett flertal andra offentliga aktörer. Däremot valde Region Gotland att behålla det upphandlade företaget.
Jag förstår Harlevi, men samtidigt måste regionen följa lagen om offentlig upphandling. Utan att veta kan jag tänka mig att Inger Harlevi inte var den första som ville spara pengar genom att runda inköpspolicyn och köpa något billigare från någon som regionen inte upphandlat. Ute i varje enskild verksamhet sitter personer som sliter sitt hår för att få verksamheternas ekonomi att gå ihop. Samtidigt som de ska spara pengar måste de köpa varor till ett pris som inte är det lägsta.
Ute i regionens verksamheter vänder många ekonomiansvariga på slantarna för att få det att gå ihop.
När vi privatpersoner blir uppmanade att jämföra priser för att hitta det mest fördelaktiga måste kommuner och regioner göra sina inköp av de företag som vunnit upphandlingen. Oavsett kostnad vid det enskilda tillfället.
Någonstans hoppas jag att Region Gotland sparar in pengar på de tjänster de måste upphandla, men den besparingen syns inte, i alla fall inte tydligt, ute i verksamheten där besparingarna måste göras.
Som en av regionens högsta politiker måste man förhålla sig till de regelverk man själv beslutat om. I värsta fall kan regionen tvingas betala skadestånd för att de brutit mot både lagar och avtal, men i första hand handlar det om att föregå med gott exempel.
Gör man inte det naggas förtroendet i kanten och slutligen kan det ta slut, vilket vi nu ser när Inger Harlevi lämnar bland annat förtroendeuppdraget som Regionfullmäktiges ordförande.