I och med hans död har också yttrandefrihetens gränser åter hamnat i fokus. Jag var nog inte ensam om att ängsligt söka i arkivet för att se om jag skrivit nåt som jag borde skämmas över. Jag minns att jag varit kritisk, det var det som var grunden till min ängslighet i eftertankens kranka blekhet. Jag förstod inte vitsen med att göra något med det enda syftet att kränka. Det är fortfarande väldigt provocerande och jag skruvar på mig lite än i dag. Men det är ju inte det som är grejen.
Man har rätt att bli provocerad, rätt att bli arg och ledsen och allt vad det kan skapa för känslor när ens religion hädas. Men den som hädar och hånar får ändå fortsätta att göra det. Man får tåla att bli provocerad. Att det än i dag leder till förföljelse och mord i vår omvärld är orimligt och de som utmanar detta ska ha all vår respekt och hela samhällets stöd.
Lars Vilks har levt med personskydd sedan 2007. Varje steg bevakat. Med jämna mellanrum tvingas flytta då han blivit alltför känd i nejden. Ett enormt högt pris för både Vilks personliga frihet och ekonomiskt för samhället. Trots det har skyddet fortsatt för att det alltid är värt priset att skydda yttrandefriheten.
Det är en outsäglig ödets tragedi att hans liv, och hans beskyddares, skulle tas i en trafikolycka.
I veckan höll mitt fackförbund, Journalistförbundet, kongress. Där antogs tre uttalanden till stöd för modiga yttrandefrihetskämpar i vår värld.
Ett som uppmärksammade och krävde skydd för journalister och mediearbetare från och i Afghanistan.
Ett andra kräver att de fängslade journalisterna i Belarus ska friges och det tredje kräver detsamma för två svenska journalister Dawit Isaak som har suttit fängslad utan rättegång i Eritrea i mer än 20 år och Gui Minhai har suttit fängslad utan rättegång i Kina i snart sex år. En representant för det belarusiska journalistförbundet BAJ talade till kongressen och beskrev situationen för journalister i Belarus, hen läste också upp namnen på de över 20 belarusiska journalister som för tillfället sitter i fängelse.
Veckan kröntes sedan av att två journalister och yttrandefrihetskämpar tilldelas årets fredspris. Den filippinska journalisten Maria Ressa och ryske journalisten Dmitrij Muratov.
De får priset för "sina insatser att skydda yttrandefriheten, som är en förutsättning för demokrati och varaktig fred", enligt den norska Nobelkommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen.
Hatten av.
Vikten av journalistik som yttrandefrihetens beskyddare kan inte nog understrykas. Journalister och journalistiken angrips även här i vårt trygga land. Inte med vapen och våld men genom politiska agendor som via olika kanaler jobbar envetet för att minska medborgarnas tillit till den fria pressen.
Man försöker få det till att den verkliga journalistiken utförs i "alternativa medier". Mot denna politiska manipulation behöver alla anständiga politiker arbeta så fort det ges tillfälle.
I medierna behöver den traditionella journalistiken som har som sitt högsta syfte att granska makten få ökad status och ges det utrymme den behöver och förtjänar. Vi alla som läsare och mediekonsumenter behöver tänka på vad det är vi bidrar till när vi klickar på uppenbara klickbeten eller nyheter med lågt nyhetsvärde men som talar till våra känslor för att vi ska rasa eller gilla.
Vi är bytet och våra val styr inte bara algoritmer utan också journalistikens värde.