Det är lätt att skråla med i kända låtar.
Vem längtar inte efter sommar, fest, god dricka, gott sällskap och ett partyband som höjer stämningen. Om partybandet, eller för den delen en diskjockey, spelar låtar från förr ökar stämningen i takt med textraderna man kommer ihåg.
Jag faller gärna in i välkända refränger som ”sommartider, hej, hej” eller ”kung, kung, kung i baren”.
När Smokies underbara ”Living next door to Alice” spelas sitter det i ryggmärgen att skråla ”who the f*ck is Alice” även om den textraden aldrig fanns med i originalet. Alla gånger man sett och hört partyband som ”skojar” till det har satt sina spår.
Men jag har inte hört att Gyllene Tider, Magnus Uggla eller för den delen Smokie har några politiska kopplingar. Varken ”Sommartider”, ”Kung i baren” eller ”Living next door to Alice” har, vad jag vet, kidnappats och fått nya textrader av någon politisk eller religiös grupp.
Jag visste visserligen inte att eurodiskohitten ”L’amour toujours” från 1999, som spelades på Sverigedemokraternas valvaka, hade kopplingar till högerextremism och rasism. Till upphovsmakarens fasa. Och självfallet hade jag ingen aning om att det fanns nya textrader som förstärker den rasistiska kopplingen till låten.
Men på SD:s valvaka fanns det minst en person som inte bara kände igen låten och gick i gång på den, han kunde dessutom den nya textraden utantill. Precis som jag med den nya textraden till Living next door to Alice. Den sitter i ryggmärgen och poppar upp utan att man tänker sig för.
Jag undrar hur många gånger just den låten spelats och den nya rasistiska textraden skrålats i sammanhang där just den här SD-politikern befunnit sig. Hur många gånger innan valvakan han skrålat med i den rasistiska textraden för att kunna få den att sitta i ryggmärgen. Och hur många fler av hans partikamrater som varit med i de sammanhangen.
Man kan fråga sig varför just den här låten spelas på SD:s valvaka, men där kommer partiet lätt undan. Det är ju i grunden en diskodänga från 1999 som är en rätt bra stämningshöjare på vilket party som helst, och hur som helst är det lite väl.
Det är allvarligt att riksdagsledamöter har hört rasistiska texter i den grad att de skråla med när låtarna spelas.
Det som däremot är allvarligt är att en landets riksdagsledamöter utan problem tar upp och ger hals med den rasistiska nygjorda textraden som redan skapat skandaler runt omkring i Europa. Att det sker rakt in i en journalists inspelningsutrustning under en pågående intervju är väl mer ett olycksfall i arbetet.
När Martin Kinnunen som är ledamot av SD:s partistyrelse slutligen ger partiledningens syn på det hela blir svaret tvetydigt. Kinnunen menar att det är ett fall av ganska dåligt omdöme.
Utifrån hur SD hanterat andra skandaler i närtid kan man undra över vad som Kinnunen anser är bristande omdöme. Att ens kunna de rasistiska nya textraderna eller att skråla texten i ett offentligt sammanhang? Det får vi nog aldrig veta, men min magkänsla säger att SD-ledningen anser att det var tillfället som var olämpligt och inte den rasistiska textraden.
Martin Kinnunen (SD), kommenterade händelsen och ansåg att det var bristande omdömme från riksdagsledamoten.
Partiets gruppledare Linda Lindberg har meddelat att hennes tolkning är att det inte fanns någon baktanke med beteendet, vilket jag finner mycket besynnerligt. Hon kan säkert ha rätt, men hur många vuxna människor lär sig en rasistisk textrad utantill och tar upp den till allsång utan att mena något?
Dagen efter fick vi veta att den inte så skönsjungande riksdagsledamoten valde att lämna sitt riksdagsuppdrag på grund av skandalen, samtidigt som partiet inte vill svara på om den avgående riksdagsledamoten kommer att få andra uppdrag inom partiet.
Men med 14 år i riksdagen och en ålder strax över 50 gäller de gamla ersättningsreglerna för avgångna riksdagsledamöter vilka är enormt frikostiga. Så någon större ekonomisk nöd lär han inte ha. Oavsett nya uppdrag inom partiet eller inte.
Avslutningsvis så tror jag att SD kommer att se över spellistorna vid deras offentliga tillställningar framöver, så att inte fler låtar från vitmaktmiljön slinker in och fler av deras politiker råkar hamna i samma dilemma.
För att skråla med i välkända låter gör vi väl alla. Det som skiljer oss åt är vilka låtar som är välkända för just dig eller mig.