Man borde inte bli förvånad att Gotlands Allehandas delvis Skånebaserade ledarskribent Per-Ola Olsson besöker koranbrännarens möte, för var ska sleven vara om inte i grytan. GA:s ledarsida har sedan länge försvarat rätten att kränka andra utifrån yttrandefriheten. Så att ledarsidan rapporterar från koranbrännarens möte på ett sätt som kan tolkas som det är de som protesterar mot Paludans sätt att utnyttja vår yttrandefrihet vi borde ifrågasätta, är inte uppseendeväckande.
Det som däremot är uppseendeväckande är alla de som blir kränkta varje gång någon säger chokladboll, då den benämningen på bakverket inte kränker personer med utländskt påbrå, försvarar koranbrännarens rätt att kränka muslimer. (Nu vill jag för säkerhetsskull meddela att jag inte menar att GA:s ledarsida eller Per-Ola Olsson tillhör den gruppen.)
Jag blir mer och mer fundersam över hur vi svenskar upplever oss kränkta. När jag var ung så var det svårt att kränka någon i min umgängeskrets. Människor från sydligare länder blev lätt upprörda då någon sa något fult om deras familjemedlemmar. Ett uttalande om någons kvinnliga släktingar avgjorde med största sannolikhet till och med en VM final i fotboll. Men i min umgängeskrets gick förolämpningar av familjemedlemmar in genom ena örat och ut genom det andra. Det enda som fick mina kamrater att reagera var syrliga kommentarer om deras sätt att köra bil.
Men något har hänt med oss svenskar. Nu för tiden har vi lätt att bli kränkta. Vi har blivit lite mer sydländska och reagerar både oftare och hårdare. I dag upplever jag att en stor andel män, men även kvinnor, är mer lättkränkta än förr. Ibland upplever jag till och med att de lättkränkta oftare ger utlopp för ilska än de med sydländskt påbrå. Är det inte personer som upplevs som politiska motståndare som får ta emot hatet från kränkta svenskar är det kvinnor som tagit för stor plats som drabbas. Rätten att uttrycka sig hur man vill, oavsett hur många man själv kränker, är utbredd i dessa kretsar. Men nåde dig om du säger emot och själv använder din yttrandefrihet, för då har du kränkt dem och anklagas för att vilja inskränka deras rätt att yttra sig.
När det däremot gäller andras rätt att kränka de som inte ”passar in här” då står man på barrikaderna. När muslimer, miljöförespråkare, politiskt intresserade i en, för de lättkränkta, mycket bred vänster eller kvinnor som tar plats, blir utsatta för verbala övergrepp är det bara rätt i de lättkränktas ögon. Paludans koranbränningar ses som tydliga uttryck för den svenska yttrandefriheten. I riksdagen vill Sverigedemokraterna till och med göra det olagligt att bränna den svenska flaggan samtidigt som partiets företrädare tydligt försvarar rätten att bränna koranen.
Själv är jag mycket ambivalent i den här frågan. Att bränna böcker får mig att tänka på bokbål i auktoritära stater där ”skadlig” litteratur förstörs för att befolkningen inte ska få några ”dumma” idéer. Nu är inte koranbränningen ett sätt att censurera, utan en tydlig kränkning av en hel religion, och kan därför inte jämföras med bokbål. Den grundläggande rätten att få yttra sig är extremt viktig i ett demokratiskt samhälle, men ska vår yttrandefrihet ge rätt till rena kränkningar anser jag att den utnyttjas till bristningsgränsen. Där finns nog också Paludans tanke bakom koranbränningarna, att utmana demokratin för att se om den håller. Skulle vi ta tag i missbruket han håller på med och inskränka hans möjligheter vinner han.
Av den anledningen skulle jag aldrig ställa mig och lyssna på någon som så uppenbart inte har något att säga utan enbart vill provocera och testa gränser. Där går min gräns, men GA:s ledarredaktion gör en annan bedömning och var ska sleven vara om inte i grytan.